Vackra, vackra Dalsland.
Jag vill knyta ihop mina norduppländska rötter vid dina.
Färga in dem i ditt starka färgbad.
Uppland låter kargt, fult och dystert.
Dalsland klingar anrikt och färgstarkt.
Här försvinner jag, löses upp i den klara luften.
Ta mig, ta mig, ta mig bort härifrån.
Och låt mig stanna samtidigt.


Inte kunde jag föreställa mig i våras när jag besökte Steneby för en antagningsintervju att jag kunde bli en del av detta. Då var det ett dygns vistelse i en totalt främmande värld. Den världen kändes så liten. Som att det inte fanns något annat bortom Brohögen än tomma rymden. Att tiden var en annan här.
Föga anade jag att jag snart skulle bli en del av Dals Långed. Och att denna plats på jorden snart skulle bli en del av mig. På gott och ont. Jag värderar inte. Jag bara finns.