Som förläggare på Cookies n Dragons, har jag ofta diskussioner om minoritetsrepresentation med mina författare eftersom det tillhör förlagets utgivningsnisch.

Vanligtvis är dessa samtal både roliga och produktiva. Författarna delar förlagets värderingar och kommer ofta med egna förslag på hur man kan få in representation av olika hudfärger, funktionshinder och sexuella läggningar (där lesbisk representation är särskilt populär bland kvinnliga, heterosexuella författare, men det är en helt annan diskussion).

En sorts representation lyser dock med sin frånvaro – transrepresentationen.

Det beror inte på att författarna har en ovilja att representera specifikt transpersoner, utan om rädslan att göra det på rätt sätt. Man är rädd att ens egen okunskap inom ämnet ska slå fel hos läsare som är mer insatta, och att det därefter ska leda till kritik och dåliga recensioner.

Trots stöd från förlaget väljs alltså transrepresentation ofta bort, vilket bidrar till ytterligare utanförskap hos en grupp som ofta drar sig till den litterära världen för att komma bort från just den utanförskap de upplever i det verkliga livet.

Att personer som på olika sätt känner att de inte passar in drar sig till böcker är inget nytt. Jag är själv, både som transperson och som en person som tidigare i livet var utsatt för mobbning, ett praktexempel på det.

Böcker ses alltså av många som en trygg fantasivärld, men om du är transperson får du tyvärr leta efter den där tryggheten någon annanstans. I alla fall fram till att fler modiga författare stiger fram och vågar synliggöra din existens.

Så hur svårt är det då att skriva in transkaraktärer i ett manus? Inte särskilt svårt är svaret. Faktum är att det krävs väldigt lite för att din ciskaraktär ska bli en transkaraktär. Med väldigt enkla medel, och med väldigt liten ansträngning, kan du med andra ord göra stor skillnad för dina transläsare (och du har transläsare, jag lovar!).

Om du vill vara en av de modiga författare som bidrar till förändring, kommer nedan några enkla tips på hur du på ett naturligt sätt kan få in transrepresentation i ditt manus. Jag har för enkelhetens skull delat upp dem i ickebinär representation och transsexuell representation, men dessa kan överlappa beroende på just din karaktärs könsidentitet.

Ickebinär representation

• Byt han/hon till hen/de/dem eller annat pronomen som ofta används av ickebinära personer (undvik att nämna vilket kön som tilldelades vid födseln, det är mest troligt inte relevant för din berättelse).
• Ge din karaktär ett unisex-namn och undvik att använda pronomen överhuvudtaget (enklast för bilderböcker, men går även att göra i längre manus).
• Byt löpande karaktärens pronomen under berättelsens gång (till exempel kan en karaktär ha pronomen hen/hon, hen/han eller hen/hon/han).

Transsexuell representation

• Ge din karaktär ett kvinnligt namn och manligt pronomen, eller tvärtom. Detta tyder på att din karaktär antingen är tidigt i sin transition eller är ”färdig” men har valt att behålla sitt födelsenamn.
• Skriv in intag av hormoner som något karaktären gör i sin vardag och om du vill, hur det påverkar karaktären (tips: sök på vanliga biverkningar).
• Andra saker som kan vara en del av en transsexuell karaktärs vardag: Bindning av bröst, röstträning, effekter/planering av könsbekräftande operationer, laser/rakning (borttagning av kroppsbehåring, till exempel skägg).

Jag hoppas att jag får läsa om just dina transkaraktärer i framtiden!

// Remy Livang,
@remylivang

Idag är det ingen vanlig dag – det är internationella barnboksdagen! Hurra! Det borde vi fira! Kanske genom att läsa en extra barnbok med våra barn, syskonbarn,  barn på jobbet eller andra barn i vår omgivning? Eftersom jag arbetar som logoped passar jag på att tipsa om dialogisk högläsning som är ett spännande och extra språkutvecklande sätt att läsa på. 

Vad är dialogisk högläsning?
Vid dialogisk högläsning involverar man barnet vid läsningen/i berättelsen snarare än att läsa boken från pärm till pärm. Den vuxna tar fasta på barnets initiativ och kopplar berättelsen till hens egna erfarenheter. 

Ta tillvara på barnets initiativ: 
Om barnet pekar på bilderna, kommentera det barnet visar intresse för. Låt barnet dröja sig kvar på en sida, istället för att bläddra vidare så fort texten är läst, om hen verkar fortsatt intresserad av bilderna. Stanna upp och svara på det barnet säger eller frågar om. 

Utvidga barnets kommunikation: 
Om barnet säger en kort mening kring något i boken, kan du som vuxen spinna vidare på det barnet säger, men utveckla det så att det blir mer komplext. Här kommer ett exempel:
Barnet: “titta, en häst”
Den vuxna: “ja, titta, en häst som hoppar över staketet!”

Låt barnet fylla i: 
Lämna luckor och låt barnet fylla i. Här kommer ett exempel: 
Den vuxna: Hästen springer ut i skogen. Där träffar den en _______ (pekar på bilden på ekorren) 
Barnet: ekorre! 

Ställ frågor kring det ni läser: 
Låt barnet svara på frågor som innehåller frågeorden När? Var? Hur? Varför? kopplade till innehållet i boken ni läser tillsammans. Här får man utgå från barnets språkliga nivå så att det är frågor barnet har förutsättningar att kunna besvara på något sätt.

Det är också positivt att ställa frågor som “kommer du ihåg när…?” för att koppla berättelsens innehåll till något som barnet själv upplevt. 

Låt barnet återberätta: 
Stanna upp i läsningen och låt barnet återberätta det ni precis har läst. Vad hände? Vad gjorde…? Ni kan också göra detta efter att ni läst färdigt boken och använda illustrationerna som kom ihåg. 

MEN…
Det viktigaste är inte hur du läser med ditt barn, utan att du faktiskt läser. Det är positivt att försöka få in läsningen som en daglig rutin. 

Alla barn gillar inte dialogisk högläsning, min son är en av dem. Han tycker bara att jag ska läsa vidare när jag försöker stanna upp och prata om innehållet. Jag tror att läsning för honom är avkoppling och det blir mindre avkopplande när han förväntas interagera. Och själva berättelsen riskerar ju att bli lite mer “upphackad” när man läser dialogiskt, jämfört med mer traditionell bokläsning och en del barn kanske tycker att det förstör upplevelsen. Att de föredrar att höra berättelsen från början till slut, helt enkelt. 

Och slutligen, man behöver inte läsa dialogiskt varje gång – variation förnöjer, brukar man ju säga. 

Ha en fin bokdag, kompisar!

Läsning sägs vara det bästa sättet att lära sig att skriva. Det är den bästa skolan man kan gå som författare och kärleken till läsning brukar gå hand i hand med kärleken till skrivandet. 

Jag är inte särskilt beläst (som ni kanske har kunnat uppfatta baserat på den intellektuella “höjden” på mina inlägg). Jag har aldrig haft en trave böcker som ligger och väntar på att bli lästa. Jag började egentligen att läsa på “riktigt” för två år sedan, i samband med att min son föddes. Under föräldraledigheten tröttnade jag på att låta hjärnan stekas av sociala medier, och därför vände jag mig till böcker. Genrevalet föll på spänning. Mest för att det var bekant. Jag växte upp med föräldrar som slukade varsin deckare i veckan, och de få böcker som jag själv läste i tjugoårsåldern var i princip Jens Lapidus och en handfull Michael Connelly (via min käre far). 

Och nej, det här är inget läsfientligt “kolla-på-mig-det-går-visst-att-skriva-utan-att-läsa-inlägg”, tvärtom. Jag känner snarare ett starkt mått av “god dag yxskaft” för att det tog så lång tid för mig att inse läsningens kraft. Det är tio år av läsupplevelser som jag har gått miste om. Och nu när jag faktiskt läser känner jag att det gör mig till en bättre skribent, även om det är läsupplevelserna i sig som jag uppskattar allra mest. 

Det enda positiva som jag bär med mig från mitt tidigare, bristfälliga läsande är att jag möjligen inte har hunnit bli alltför färgad av andra författare ännu. Att det kanske finns en liten chans att det speglar av sig i mitt eget skrivande, och ger det något oslipat som inte smälter samman med “hur man ska göra”, både på gott och ont.

/Micke M

När jag skrev mitt första manus för drygt tio år sedan hade jag inte gått några skrivkurser, använde inga sociala medier och hade inga skrivande vänner i min omgivning. I stället förfinade jag hantverket genom att googla. Google är en effektiv skrivcoach, men det är ett ensamt sätt att jobba.

Nu är min skrivande community en viktig del av mitt liv. Efter Att skriva fantasylitteratur på LNU blev jag medbjuden i den nystartade communityn Fantastikskriv, som numera består av ett trettiotal medlemmar. Vi håller nästan daglig kontakt via Discord, har ett Instagramkonto, en bokklubb, och träffas med jämna mellanrum trots att vi bor i olika delar av Sverige och Europa.

För det är något särskilt med skrivande människor. Sällan behöver många ord bytas med en sprillans ny skrivbekant innan samtalet blir avslappnat och intressant. Det finns ju så mycket att prata om: dramaturgi, process, testläsare, följebrev, refuseringar – ja, allt det där som snurrar i huvudet.

Varje skrivsammanhang – kurser, förlagsavtalet, Debutantbloggen – har inneburit fler skrivvänner. Och så har vi ju Bookstagram. Vår gästbloggare Christina Edwinsdotter skrev om hur det kändes att ta steget in i värmen. Och jag håller med: den här delen av Instagram är som ett stort fikarum.

Men precis som i verkliga fikarum kan det även bli jobbigt ibland, när ”alla andra” skriver klart sina manus, får förlagsavtal, enorm uppmärksamhet och lysande recensioner. Det går att glädjas med andra och samtidigt känna styng.

I söndags träffade jag några vänner i Fantastikskriv, och vi pratade en del om jobbiga tankar. Jag tyckte det var skönt att få dela några saker som jag gått och funderat på. Vi befinner oss på olika platser i skrivandet, men det var funderingar som alla förstod. Det kändes fint.

Även om jag kan behöva dra mig undan från fikarummet då och då, kommer jag aldrig gå tillbaka till Google och ensamheten.

Håller ni med?

/ Anna S

”En del av mig dog. En annan del började äntligen, äntligen leva.” — ur Konsten att fejka arabiska – en berättelse om autism av Lina Liman.

Jag var 37 år när en del av mig dog. Den del som alltid har krängt och krumbuktat för att passa in. Det var nämligen då jag fick min autismdiagnos efter många år med återkommande utbrändhet och psykisk ohälsa. Äntligen fick jag förklarat för mig varför jag var annorlunda och ibland hade så svårt att få de mest simpla saker i vardagen att fungera. Och äntligen, äntligen kunde en annan del av mig börja leva.

Att försöka sammanfatta innebörden av autism i den här korta texten är omöjligt, men för kontext har jag lånat några rader från Riksförbundet Attention: ”Autism innebär att man har varaktiga brister i förmågan till social kommunikation och interaktion i ett flertal olika sammanhang. Diagnosen innebär också att man ofta har begränsade repetitiva mönster i beteende, intressen eller aktiviteter. Det kan ta sig uttryck i oflexibel fixering i rutiner och starkt begränsade intressen. Det är också vanligt att personer med autism är över- eller underkänsliga för olika sinnesintryck – såsom ljud, ljus, lukt och beröring.”

Idag är jag 41 år. Jag önskar att jag kunde säga att det varit en spikrak resa från diagnosen och hit, men så fungerar sällan livet. Det jag däremot är stolt över är att jag vågat göra förändringar i rätt riktning, även när det fått konsekvenser. Även när det varit obekvämt och gått emot samhällsnormen har jag envisats. Det är, rent krasst, en fråga om överlevnad för mig. Jag kan helt enkelt inte fortsätta kränga och krumbukta för att passa in utan att riskera min egen hälsa. 

Mycket i mitt liv har varit utmanande, inte minst sånt som bygger på sociala interaktioner — typ skolan, relationer till andra människor och arbetssituationer. Men aldrig skrivandet. När jag ser tillbaka på mitt liv så har skrivandet varit en ständig följeslagare och trygghet. Från barndomens idoga brevväxlande och novellskrivande, via flera års bloggande och tio år som tidningsskribent, till mina första trevande bokmanus och att jag idag kan titulera mig författare. Skrivandet har varit den fasta punkten genom livet.

”Du skulle ju sitta hemma och skriva böcker, egentligen”, sa min man i ett tidigt skede efter diagnosen när jag villrådigt försökte hitta vägar framåt. Jag minns att jag blev frustrerad över hur enkelt han fick det att låta. Som att det är något man bara kan välja att göra. Det vet vi ju alla som försökt, att det är lättare sagt än gjort. Men jämte frustrationen såddes också ett tankefrö om att kanske, kanske skulle jag kunna göra precis det? Det vore onekligen ett drömscenario att få arbeta med något som går hand i hand med mina styrkor, under omständigheter som passar mig — snarare än att ständigt behöva kämpa (och förlora) mot mina svagheter. Det blev den morot som fick mig att våga satsa på skrivandet på allvar.

Jag brukar ibland skoja och säga att ordbajseri är min största och kanske enda talang. Att producera texter är lekande lätt för mig (det innebär givetvis inte att allt jag skriver är bra, men det är ändå en rätt solid egenskap att ha som skribent) och det tror jag hänger ihop med min diagnos. Med rätt förutsättningar hamnar jag lätt i så kallat hyperfokus och bara maler ner tid, själ och hjärta i det jag gör. Research går oftast som en dans eftersom ämnet jag behöver läsa på om genast blir ett nytt specialintresse.

Sedan är det ju då den andra sidan av författarskapet. Det där med att synas och interagera med andra, både i sociala medier och IRL. Den delen är fortfarande, och kommer säkert fortsätta vara, utmanande och ofta ganska dränerande för mig. Där behöver jag verkligen prioritera och planera väl för att det inte ska ta alltför mycket energi. En ständig balansgång.

Just nu gör jag i alla fall (mestadels) precis det min man tyckte att jag skulle göra — sitter hemma och skriver böcker. Hur ekonomiskt det visar sig vara och hur hållbart det är i längden återstår att se. Men jag känner mig hursomhelst mer levande än någonsin.

Instagram: authorsannaaxelsson

Det finns många bra böcker om hur det är att leva med autism, och det här – Konsten att fejka arabiska av Lina Liman – är den bok som ligger mig varmast om hjärtat, då hennes upplevelse i mångt och mycket liknar min egen. Nästa vecka är det Världsautismdagen (2 april), så varför inte passa på att läsa en bok på tema autism nu i vår? Tipsa gärna om fler böcker med autistisk representation i kommentarerna!

Att få ihop livspusslet är inte alltid lätt. Det är inte lätt att jobba nästintill heltid på ett arbete med högt tempo och samtidigt hitta tid för återhämtning, träning, tvätt, städning, matlagning och andra vardagsbestyr. Finnas där för barnen, läsa för dem, gosa med dem, lyssna på deras kloka tankar och skjutsa dem till aktiviteter. Och så kom skrivandet in i livet igen, med buller och bång och utan återvändo. Jag är SÅ tacksam för det, det känns spännande och får mig att känna mig levande. Men att hitta den där skrivtiden är inte så lätt! 

Här kommer mina bästa tips:

1. Om du har en partner, gör en överenskommelse om när du kan sätta dig och skriva i lugn och ro. 
2. Försök att hitta luckor där du kan få till skrivandet, utnyttja även korta stunder när du är på språng. Skriv i mobilen! 
3. Planera innan VAD du ska göra under skrivpasset, till exempel vilket manus du ska arbeta med. Då kan du komma igång snabbare.
4. Jag vet att det kan vara svårt att få till skrivtid kvällstid, när barnen somnat, när man själv är trött och bara vill slappa framför tv:n. Men kanske det går att planera in skrivtid i alla fall en kväll i veckan?! 
5. Om det är saker som MÅSTE göras, se till att få de gjorda först så att du kan slappna av och fokusera på skrivandet sedan. 
6. MEN, vänta inte tills alla sysslor är gjorda och hemmet är skinande rent, för då blir det ingen tid kvar till skrivandet (inte enligt min erfarenhet i alla fall).
7. Prioritera bort oviktiga saker. För mig är ordning och reda i hemmet inte lika viktigt som min skrivtid eller tiden med min familj är. Vi håller såklart rent i huset (ni behöver inte oroa er för att vårt hus skulle vara en sanitär olägenhet). 

Kort och gott – ett motto jag har är: städa mindre, skriv mer! Umgås mer! Lev mer! Märks det att jag avskyr att städa (i alla fall att plocka i ordning)?

Jag har begått fotografering! Kul, kanske somliga av er tänker?

“Mardröm” är nog snarare det som gäller för en person som inte är speciellt bekväm med riktade linser och uppmaningar om “att se lite glad ut”. När det vankas fototillfälle på diverse sociala tillställningar brukar jag smyga iväg på toaletten och barrikadera mig tills jag vet att läget är lugnt igen. Jag är inte särskilt pigg på att bli fotograferad. 

Och det var precis på det här sättet som jag byggde upp författarfotograferingen i mitt huvud. Plötsligt la jag dessutom vikt vid vad jag bar för kläder. Allt med loggor rök, och för att vara på den säkra sidan hade jag med mig ett par olika alternativ. Det skulle ju kunna vara så att fotografen tog en första titt på mitt klädval och lite subtilt framförde att jag såg ut som en dåre. Då gäller det att vara förberedd. 

Lägg därtill till att min bok är en ganska mörk historia. Då passar det sig inte att se glad ut på bild. Problemet är att jag ser ganska förstoppad ut när jag försöker anlägga en allvarlig min. Inte helt optimalt kanske. 

Man kan väl säga att jag inte befann på mig det ljusaste av ställen i min neurotiska skalle inför dagen D. Femhundratusen (give or take) olika mardrömsscenarion tornade upp sig framför mig – och när det väl var dags? Då blev ingen av dem verklighet. 

För det första var min förläggare på plats, vilket underlättade rätt ordentligt. Det avdramatiserade det hela. Och för det andra hade fotografen svart bälte i att skapa lugn stämning. Vi drack kaffe tillsammans alla tre. Snackade skit. Rörde oss mellan olika miljöer, och helt plötsligt tänkte jag inte på att jag förmodligen såg förstoppad ut. Tiden gled iväg. En timme passerade. Två. Och sedan var vi klara.

Jag hade (såklart) oroat mig helt i onödan. Jag skulle till och med vilja sträcka mig så långt som att jag kände mig bekväm och hade kul. Så kan det också gå.

När jag som tonåring var engagerad i Amnesty älskade jag att gå runt med insamlingsbössa på stan. Till skillnad från många andra tyckte jag aldrig att det var pinsamt: jag älskar att småprata med okända människor och var alltid den som samlade ihop mest pengar.

Nu försöker jag dra nytta av mina insamlingsskills. När man är utgiven på ett litet förlag är det inte en självklarhet att ens böcker hamnar i de fysiska bokhandlarna. Mitt förlag jobbar förstås för att bokhandlarna ska ta in fysiska exemplar av min bok, men uppmuntrar också oss författare att göra detsamma.

Alltså har jag ägnat ett par förmiddagar i Stockholm och Uppsala åt att traska runt mellan bokhandlarna med Hägrar i väskan. Först var jag nervös, men efter ett par trevliga samtal blev det kul. Majoriteten av dem jag pratade med lovade faktiskt att ta hem min bok, och jag har senare fått fantastiska bildbevis från vänner.

De flesta böcker säljs ju online numera, inte i fysiska butiker, och man kan förstås fundera över hur mycket försäljning som rundvandringar faktiskt leder till jämfört med den tid det tar.

För mig spelar det inte särskilt stor roll att utfallet sannolikt inte kommer motsvara arbetsinsatsen. Timpengen för en debuterande författare är redan mikroskopisk om man räknar in hela skrivprocessen. Varför skulle jag börja räkna timmar nu, när boken är klar?

Det är dessutom en fullkomligt underbar känsla att se sin egen bok, som nyss bara fanns i datorn, bredvid kändisar som Rebecca Yarros, Tolkien och Camilla Sten. Den känslan kan inte mätas i tid eller pengar.

/ Anna S

Ps. Anna C skrev igår om samma grundfråga fast för bibliotek: ska man som författare höra av sig eller inte? Läs hennes inlägg om ni inte redan gjort det, särskilt om ni är egenutgivna eller på mindre förlag.

Under min uppväxt närde jag en dröm om att bli författare. Jag drömde också om att bli upptäcktsresande, trots avsaknad av lokalsinne, pirat, trots sjösjuka, och ridande polis, trots hästallergi. Sen blev jag (halv)vuxen, slutade läsa äventyrsromaner, skaffade (jättestora) studielån, frisyr (nåja), ett gäng barn och heltidsjobb och barndomsdrömmarna lades på hyllan, där de under rätt många år gömdes under ett allt tjockare lager av damm.

När pandemin slog till hade mina barn hunnit bli tonåringar och jag hade hunnit samla på mig så pass mycket lärarerfarenhet att jag hade kunnat fjärr-undervisa med vänsterhanden, i sömnen, med förbundna ögon (vilket kanske hade fått eleverna att hålla sig vakna under de livestreamade genomgångarna). Jag var så uttråkad. Understimulerad. Vad skulle jag egentligen göra med mitt liv?

(Om mitt aspirerande-författarliv hade varit en roman skulle detta vara en viktig vändpunkt)

Eftersom jag har fått en skarp ordgräns så kan vi hoppa över några år här. Den korta versionen: jag började plugga kreativt skrivande, blev totalt uppslukad och inspirerad. Varför hade jag egentligen tagit en 20 år lång skrivpaus? Och min slutinlämning på universitetet vårterminen 2022 blev embryot till min debutroman, som kommer ut på Rabén & Sjögren våren 2027.

Nu tänker du kanske att det här är det här en sådan där osympatisk solskenshistoria utan dalar, om en lyckosam jävel som lyckades passera nålsögat på första försöket?

HAHAH… eh … nej?

Nog för att förlagsvärldens kvarnar må mala långsamt, men de tre och ett halvt år som gick mellan det första utkastet och det otroligt efterlängtade påskrivna avtalet (jag försökte skriva under det med blod, men det är ju jättesvårt nuförtiden när all kontraktsskrivning är digital), tillbringades inte tålmodigt väntande framför datorn.

(Ungefär nu tänker jag att ni börjar förstå varför jag fick en skarp ordgräns)

VAD HÄNDE DÅ?

Ja, ja, jag kommer dit.

Året är 2023. Jag har skrivit klart (tycker jag) fantasyromanen som utspelar sig i nordvästra Skåne. Jag har redigerat (tycker jag) en massa gånger. Jag är klar. Väl? Glad i hågen (en glädje som beror på grav okunskap om såväl förlagsbranschen som redigeringens ädla konst) skickar jag manuset till förlag.

Ni vet vad som kommer sen. Oändlig väntan. Framåt jul börjar refuseringarna trilla in. Den första gör mig helt knäckt, den andra och tredje likaså. Sen vänjer jag mig. Men sen sker, faktiskt, miraklet. Jag får ett mail som inte är en standardrefus! Från Drömförlaget! Förläggaren tycker att mitt manus är intressant. Men det är inte klart. Skulle jag kunna tänka mig att skriva om och skicka in igen?

Där och då har jag ingen aning om 1) hur stort detta är, eller 2) hur liten chansen är att bli antagen även efter en omskrivning. Så medan jag planerar min releasefest, så skriver jag om manuset. Tror jag. Men det jag gör är inte en omskrivning, utan mer lite kosmetiskt pill. Jag får ett erbjudande från ett nystartat förlag. Jag skickar in min “omskrivning”. Jag väntar. Våndas. Ber det lilla förlaget om uppskov, bestämmer mig i slutändan för att tacka nej i förhoppning om att Drömförlaget ska säga ja. Trakasserar min omgivning med olika hypoteser om det dröjande svaret, likt en kärlekskrank och försmådd tonåring. Och sen kommer den. REFUSERINGEN.

Klipp till ett halvårs självkritisk introspektion, skrivkramp och pubertala beslut om att ALDRIG MER SKRIVA NÅGOT (för då kommer de ångra sig! Väl? Eller?)

Så småningom insåg jag att jag tycker för mycket om mina karaktärer för att låta dem samla damm i en digital skrivbordslåda. Så jag kasserade 110000 ord och började om i ett tomt dokument.

Den grundligt omskrivna (på riktigt denna gång) tredje versionen av Fantasyromanen skickades till förlag i december 2024. Oändlig väntan följde, interpunkterad av standardrefuseringar, borttappade mail, förlag som läste fel version av manuset, uppmuntrande ord som följdes av kompakt tystnad. I juni 2024 var allt fortfarande ett kaos av halvbesked och förlagsmässig radioskugga. Barnen undrade varför jag hade blivit så gråhårig.

Sen kom ett mail. Från Drömförlaget. Igen. De tyckte att jag hade gjort en imponerande omskrivning, men undrade om jag kunde tänka mig att skriva om det. En vända till? Jag hade precis gått på sommarlov, var lite hög på livet, samt kände att nu, nu var nog inte antagningen så långt borta ändå.

Så jag skrev om. Igen. Hela sommaren. Skrev och skrev. Skickade manuset till noggrant utvalda förlag i september. Och sen hände det.

November 2025 förtjänar ett helt eget blogginlägg, men sammanfattningsvis: i slutändan fick jag JA från de tre förlag som låg överst på min drömförlagslista – en ketchupeffekt som gav mig emotionella whiplashskador – och i december skrev jag alltså på ett förlagsavtal med Rabén & Sjögren (storgråtandes av glädje, kan tilläggas)!

Jag blev varken pirat eller upptäcktsresande, men tydligen författare. För barndomsdrömmar kan visst gå i uppfyllelse även för 47-åringar.

Nina Ehrgård Ejlertsson

@nina.e.ejlertsson

Den här veckan har det hänt något stort i min bokprocess – illustrationerna till “Smilla i snigelfart” blev klara och är nu inskickade till förlaget! Som vi, framförallt illustratören Sandy Nilsson, har jobbat med illustrationerna i flera månader! Vi hade en deadline att hålla eftersom vi så gärna ville att boken skulle hinna bli klar innan Bokmässan i september. Det hade ju varit en dröm att få vara med i det sammanhanget! Nu står boken i sättningskö och det ska bli så spännande att få se inlagan senare.

Det har varit lärorikt att få ha ett sådant nära samarbete med någon man inte kände eller ens visste existerade för ett halvår sedan. Sandy har verkligen varit lyhörd för mina önskemål och har varit mån om att det ska bli så som jag har tänkt mig. Samtidigt hyser jag stor respekt för hennes kunnande och konstnärlighet. Inför varje uppslag har hon gjort en skiss som jag har kikat på innan hon målade det i akvarell. Sedan har jag fått se det ena färdiga uppslaget efter det andra och jag är sååå nöjd med hur det blev. Jag tycker att illustrationerna fångar känslan jag vill att boken ska förmedla.

Det mesta var egentligen klart redan i slutet av förra veckan, men typsnittet på titeln på omslaget ställde till det lite. Jag valde mellan två alternativ och skickade ut dem till vänner med barn. De allra flesta vuxna valde det ena, medan barnen valde det andra. Då hamnade jag i ett dilemma – det är ju en bok för barn så barnens åsikt borde väl väga tyngst? Men samtidigt är det den vuxna som köper böcker. Sedan visade det sig att jag inte kunde ha något av typsnitten, så det fick bli ett tredje som jag inte har låtit någon utomstående tycka till om. Men det känns jättebra och jag är glad att det blev det typsnitt som vi landade i till slut.

En annan sak som vi kan bocka av är korrekturläsningen, check på den. Det var också en av förutsättningarna för att boken skulle hamna i sättningskön. När jag sedan får se inlagan har jag förstått att jag kommer att kunna göra mindre ändringar i texten. Vilket är tur, eftersom det är några saker som behöver justeras. 

Det känns så skönt att materialet är inskickat. Ett steg närmare dagen då jag får stå där med boken i handen!