Ingenjör Boraeus hade god utsikt över Löven från sitt kammarfönster på Borg.
En sommar kunde han inte låta bli att lägga märke till en liten karl med ett milt och snällt utseende, som satt där och väntade dag efter dag.
Han höll sig alldeles stilla och likgiltig, ända tills ångbåten syntes. Då sprang han upp, med ansiktet skinande av glädje. Han rusade utför backen och ställde sig längst ute på bryggan, liksom säker på att få ta emot någon.
Men aldrig kom något främmande till honom. När båten gick, stod han där lika ensam som förut. Nu var glädjen borta, och när han begav sig hemåt, såg han gammal och trött ut.
Ingenjör Boreaus gav sig i tal med honom en dag. Han fick snart veta, att det var en dotter, som var bortrest och väntades komma hem idag.- Vet ni då så säkert, att hon kommer idag? frågade ingenjören. Jag har sett er sitta här å vänta i ett par månade. Hon måtte ha gett er orätt besked förut.
- Nej, sa den lilla karlen och såg upp på ingenjören med sina vänliga vattenklara ögon, det har hon inte kunnat göra. Hon har inte gett någe besked alls.
- Men varför går ni då hit ner? undrade ingenjörn. Ni borde sättas på dårhus.
-----------
Det var en dag i början av augusti, då Jan hade varit nere vid bryggan och väntat på Klara Gulla. Ångbåten hade just lagt till, och han hade sett, att Klara Gulla inte var med.
Jan skulle just stiga ner från bryggan, då den gamle eleke Agrippa Prästberg, som Klara Gulla lurat med glasögonen, ställde sig ivägen för honom.
- Jaså, sa Greppa, du springer här efter dottra di i dag mä? Ja, jag undrar inte på att du vill möta e sån fin dam, som ho lär ha blitt. Hela sockna vetét, sa han, då är det väl på tiden, att föräldrarna också får reda på hur det står te. Jag kan inte tåla längre, att han sitter här vecka efter vecka å väntar på e - - -
Här sa han ett så fult ord om den lilla flickan i Skrolycka, att Jan, far hennes, aldrig ville upprepa det, inte ens i sina tankar.
Jan i Skrolycka sa då lugnt utan vrede:
- När kejsarinnan Klara av Portugallien står här på brygga mä gullkrona på huvudet, å sju kungar går omkring henne å bär opp hennes mantel, då får vi se om du törs säja detsamma te henne själv, Prästberg, som du har sagt te mej idag.
Sedan svängde han sig på klacken och gick sin väg.
Det uppstod larm och oväsen på bryggan. Den gamle Greppa låg kullslagen på bryggan och August Där Nol stod lutad över honom med knutna nävar.
- Du visste allt, din rackare, att han inte skulle tåla å få höra sanninga, sa August. Det måtte inte finnas någe hjärta i kroppen på dej.
När Jan kommit bort ur alla människors åsyn, kom en stark och tung gråt över honom. Han kunde inte förklara vad det skulle betyda...
I Kejsarrabatten har jag planterat:
- Ölandstok, som symboliserar när Jan mister förståndet och blir, vad man i bygden kallar, en tok, en stolle. Ölandstokarna (3 stycken) kommer aldrig att blomma, utan klippas som runda, gröna bollar i rabatten.
- Jättedaggkåpa, som symboliserar alla de tårar, som Jan fäller och även jag själv, när jag läser berättelsen.
Kram på er!
/Sussie
Sommaren är snart slut, om den ens har hunnit börja...
Ett vanligt tvättställ, som det brukar se ut.
Så här ser den ut på insidan:
Mor i Falla stod tyst och tveksam rätt länge, sen sa hon:
