Träning – Och sen då?

Den endorfinerade träningshimlen

April 1, 2015April 1, 2015 Johanna Fardigh

Jag har börjat komma igång med träningen igen. På allvar. Har skaffat PT, mailat in en ansökan till en löparklubb och anmält mig på en yogakurs. Efter flera års harvande med olika träningsformer har jag hittat de som funkar för mig, de jag brinner för.

Yoga.
Löpning.
Styrka.

Befinner mig just nu i en endorfinerad träningshimmel och tycker allt är fantastiskt. På måndag har jag kört en månad med PT och jag börjar se resultat. Känna resultat. Längta efter träningen. Idag stod intervaller på schemat. Backintervaller. Har gått runt hela dagen och längtat efter att få köra. Den känslan är helt fantastisk! Känslan efteråt, när man är klar, är minst lika fantastisk den. Även om man ibland får tvinga sig ut.

Mina träningsmål:

Stärka rygg/skuldra (mina problemområden).
Bli vardagsstark.
Springa milen under timmen innan 1 juni. Känns långt bort just nu, men hey! Mål är bra skit!
Kunna göra denna pose. Helst snart, på en strand i Portugal (se förra inlägget).

Tränar ni? Har ni mål? Drivs ni av mål eller föredrar ni att träna i er egen takt?

CrossFit, Hälsa, Träning

Och så en jävla burpee på det

February 12, 2014February 14, 2014 Johanna Fardigh

Så det tjatas om CrossFit, om hur bra det ska vara. Jag är inte så mycket för att pusha mig själv till bristningsgränsen när jag tränar och har dålig rygg, så jag har inte ens reflekterat över att det skulle kunna vara något för mig (plus: livrädd för att ta ut mig för mycket, anledning oklar). Men jag är nyfiken av mig, så till slut kommer jag till den där gränsen att jag bara måste testa. Efter att ha frågat ut tränaren tills han slutade svara på mina mail, hade jag fått klart för mig att det viktigaste är teknik, inte snabbhet. Och funktionell träning med tekniktänk, det gillar jag ju! Sagt och gjort, jag och en vän tog oss dit.

Herre. Gud. Mina ben skakade hela kvällen igår, ändå var vi “sämst i klassen”. Kanske inte så konstigt när intropasset var inställt och vi blev inslängda rakt i hetluften istället? Träningsvärken finns där idag, men inte så tydlig som jag fruktade. Tänker att det kanske är för att jag är så pass otränad att jag inte kunde ta ut mig ordentligt, trots att det kändes så? Eller så kommer bakslaget imorgon, återstår att se.

Men, vad är då CrossFit, tänker ni?

Jag säger så här: Ta två stationer (eller ja, värm upp först: Spring lite, hoppa lite, situps, armhävningar och brygga på det!).

Station 1: Gör en massa squats/benböj, gör en massa burpees, svinga en kettlebell eller två. Upprepa allt så många varv du hinner på 8 minuter.

Vila 4 minuter.

I station två: Marklyft, 10 st. Följt av såna där jäkla burpees igen, där man skulle hoppa över skivstången mellan varje. Som om det inte var tillräckligt jobbigt att göra en burpee ändå?! Nästa grej: Upphopp på låda, 50-70 cm hög. Eller ja, man kan kliva upp också om man vill. Gissa vad jag gjorde? Ändå: Dog nästan. Mest när det blev dags för burpees, varje gång. Kör så många varv du hinner i 8 minuter.

Vila 4 minuter.

Efter det är det ju lika bra att köra så många burpees du nu bara hinner på 40 sekunder, vila 20, köra igen, vila 20, köra igen. Jag menar, varför inte? Var du inte less på burpees innan så borde det ju komma snart, ändå!

När vi var klara var jag föga imponerad. Jag menar, allvarligt? Säger nån ordet burpee igen så smäller det, jag lovar! En kvart senare flög jag runt på endorfiner och tyckte det där var “så sjukt jävla roligt, vi kör på torsdag igen!”

Så ja, imorgon är det dags igen. Frågan är hur många burpees det blir denna gång?

Bloggkalender 2013, Hälsa, Löpning, Träning

Lucka 10: En verklighetscheck!

December 10, 2013December 10, 2013 Johanna Fardigh

Min kollega kommer med ett par sprillans nya byxor som hon aldrig använt. Säger “de här kanske passar dig som har smalare midja än mig, jag kan inte stänga dem”. Så jag går in på toaletten för att prova dem.

Vi kan väl säga så här: Tack för inspirationen till att teckna ett gymkort, M! Dags att skaffa de där dubbarna till löparskorna och göra de där låren liten mindre, kanske?

Bloggkalender 2013, Hälsa, Resor, Träning

2. Mitt starkaste minne

December 5, 2013December 5, 2013 Johanna Fardigh

Jag ligger ju lite efter i den där kalender, redan så här i början. Så det är bara att köra!

Lucka 2 – Mitt starkaste minne från 2013

Oj. Oj oj oj. Vet ni hur mycket som hänt i mitt liv under 2013? Så mycket att det inte är konstigt att min IBS-mage gör revolt för tillfället och inte ens tillåter mig att dricka ett glas vin utan att skrika rakt ut. Jag har så otroligt många minnen från det hår året. Fina minnen, sorgliga minnen, fula minnen.

Men ett av mitt allra, allra starkaste minne är den där dagen utan för Graz, Österrike. Eller egentligen det där dygnet. Det dygn då jag gjorde mitt livs första riktiga fjällvandring. Och vilken vandring sen! Drygt trettio grader varmt, blå himmel, gassande sol. Rakt upp i alperna, till en toppstuga med vidunderlig utsikt, kall öl och fantastiskt god mat. Våningssängar, ingen tvål att tvätta sig med och ett litet barn som sprang runt som en vilde trots branta stup. Jag utmanade så många rädslor under den vandringen och kom ner en aning starkare med ett minne jag kommer vårda i resten av mitt liv. Och att därefter åka till ett ställe där skummande, iskallt bergsvatten forsar fram och slänga sin varma, otvättade kropp i det isande vatten? Magiskt. Verkligen magiskt!

Att vandra är precis så där fantastiskt som jag trodde det skulle vara!

Hälsa, Kärlek, Träning, Vardag

Människor, ljus och värme

November 29, 2013 Johanna Fardigh

Jag vet inte om det är hösten i sig eller alla förändringar som varit i mitt liv under just denna höst. Men det finns ingen gräns för min trötthet just nu! Folk pratar om november med avsky i rösten och jag har faktiskt aldrig riktigt förstått det, vad som är så hemskt med just november. Men i år tror jag att jag börjar förstå. Mörkret. Det är som en vägg. Att jag glömmer ta mina vitaminer gör kanske inte saken bättre. Tröttheten. Den där som nästan är förlamande. Som har fått mig att äta knäckemackor till middag och lämna den rena tvätten att bli alldeles skrynklig för jag. Orkar. Inte. Träningen som inte blivit av. Skrivandet som inte blivit av. Stirrandet ut i luften för jag kan inte formulera tankarna.

Jag tänker inte gå så långt som till att säga att jag hatar november. Men jag har banne mig aldrig någonsin längtat så mycket efter solsken, värme och d-vitaminer som jag gör nu! Och jag tänker att det vänder snart. Snön kommer. Julen kommer. Sen kommer ju ljuset så sakteliga tillbaks igen. Och tills dess får jag överdosera i ljus. Artificiellt ljus, lunchrastljus, värmeljus. Dagsljus på helger. Och värme. Från människorna i mitt liv. De där fantastiska som finns där vare sig det är november, mars eller juli. Det är tur att man har dem, ändå.

Löpning, Träning, Uncategorized

Från tre km till en mil

August 19, 2013August 19, 2013 Johanna Fardigh

Sedan jag fick en ny, träningsinriktad sjukgymnast år 2006 har jag försökt mig på det där med löpning. Jag började med ett par adidiassneakers och förstod inte alls varför det var så SJUKT JOBBIGT. Första tipset från sjukgymnasten: Skaffa bra skor! Jag gick till Löplabbet och fick hjälp av personalen. Det jag minns mest av det besöket (förutom att jag fick höra att mitt löpsteg var “perfekt” och att jag var “som gjord för löpning”, smicker säljer…?) var att säljaren verkligen inte ville sälja på mig saker som jag inte behövde. Han rekommenderade mig en sko som låg i den lägre prisklassen och när jag började fråga om pulsklockan och allt annat sa han stopp! Börja här, med skorna. Ge dig själv tid, ta det lugnt när du börjar, hitta njutningen i att springa innan du börjar tänka på prestanda. Lyssna till din kropp!

Fem år senare, år 2011, fann jag mig själv boende långt ute på landet utan tillgång till gym. Under de fem åren hade jag sannerligen inte sprungit många mil, men då banne mig skulle det bli ändring! Ett år tog det innan jag började löpträna på allvar. Det var på våren 2012 och jag gjorde stor affär av att anmäla mig till Tjejmilen för att ha en sporre. I början tog jag mig knappt runt 3 km utan att vilja lägga mig ner och dö. Jag gav upp lite för lätt, hittade på ursäkter, ville helst inte. Så träffade jag P och fick en sporre. Han sprang med mig, tipsade mig, fick mig att vilja springa. Dock inträffade detta lite för sent, Tjejmilen kom och gick, jag stannade hemma delvis på grund av skräck och delvis på grund av vädret.

I våras anmälde vi oss till Midnattsloppet, jag och P. I lördags var det dags och jag var minst sagt livrädd. Lugnade mig själv med att säga “det är ok att bryta, jag gör ju det här för min egen skull”. Jag har inte sprungit så mycket som jag hade tänkt mig i sommar, däremot har jag sprungit fokuserat när jag gjort det. Jag har lärt mig vikten av intervaller och backträning, av att pusha sig själv lite extra även när man inte vill. Jag har blivit medveten om vikten av fotisättning och det faktum att jag håller emot i nedförsbackar.

En timme, fyra minuter och elva sekunder. Första gången i hela mitt liv som jag sprang en mil. Men det var banne mig inte den sista! Hade jag inte vetat bättre hade jag velat ge mig ut igen redan igår. När jag vaknade på morgonen var jag lite stel, men träningsvärken har endast bestått av en svag förnimmelse i baksida lår. P var impad av mig, jag är impad av mig själv. DET är en känsla jag ska ta med mig ut i löpspåret i höst!

Vad gör ni för att sporra och motivera er själva?

Kärlek, Löpning, Resor, Träning, Vardag

Och jag har faktiskt längtat efter hösten

August 12, 2013August 12, 2013 Johanna Fardigh

Alltså jag vet inte hur ni känner det när klockan ringer tidigare än på väldigt länge och inte för att ni ska hinna med ett flyg eller andra roligheter, utan för att det är dags att jobba igen. Min första spontana reaktion var “HJÄLP!” och att flyga ur sängen. Vi var trötta, barnen trodde vi skämtade när vi försökte väcka dem och jag fick springa in från bilen en två tre gånger på grund av glömde saker hela tiden.

Men nu? Som om jag har jobbat hela sommaren, ungefär. Om man bortser från den där turen i alperna, alla badstunder, antalet utlästa böcker och alla dagar när man inte måste göra ett endaste dugg om man faktiskt inte vill. Vi har haft det bra för det mesta, med tanke på att det är första gången vi har varit tillsammans som en familj mer än en endaste helg i sträck. På vardagarna får man ju liksom lite paus från varandra. Under semestern? Tre av fyra veckor med barnen. Det har varit kul, fint, mysigt och så sjukt jobbigt. Dock: har börjat fått galen abstinens efter dem när vi inte ses.

I morse när jag gick till bilen stod treåringen utanför ytterdörren och ropade “jag kommer sakna dig!” med sin ljusa, litet pipiga röst. Igår när hon frågade vem som skulle läsa/natta henne och svaret blev jag var det första gången hon inte börjat gråta och ropa efter pappa, utan hon log och sa ok. Och jag har fått en dikt av åttaåringen som gick något i stil med att jag alltid är i hennes tankar. Och första teckningen med ett hjärta. Jag smälter som sockervadd varenda gång.

Någon dag ska jag berätta för er om Österrike. Möjligen den mest fantastiska resa jag varit på. Men nu ska jag visst ut och träna inför Midnattsloppet på lördag. Bättre sent än aldrig osv.

Familjelivet, Hälsa, Träning, Vardag

Så kom den till slut, semestern

July 12, 2013July 12, 2013 Johanna Fardigh

Ja, så kom den till slut. Den där dagen när jag vaknar av alarmet före klockan sex för första gången på många veckor. Den där dagen då jag jobbar fram till ca lunch och sen får gå på en hett efterlängtad och välbehövlig semester.

Jag tycker om att jobba, drivs av att ha saker att göra, hellre på gränsen till för mycket än alldeles för lite. Men är det något jag har lärt mig de senaste åren så är det att ta det lugnt i stunden. Att stanna i sängen fem minuter längre, eftersom P ligger nära nära och katten ligger på min rygg och spinner. Så jag halvslumrar och njuter av brummande vågor på ryggen och en varm andedräkt mot min kind. Jag går en morgonpromenad och inviger nya joggingskorna, men stannar till en två tre gånger för att dofta på en blomma, titta ut över ängarna, fascinerat betrakta brevduvorna som hålls av en engagerad man i trakten.

När jag kommer hem ligger P och katten kvar under täcket. Jag lägger mig bredvid en stund, smeker P över ryggen och parerar vassa, lekfulla kattungeklor. Viskar “nu är den här, semestern” och idag åker vi på ledighetens första äventyr.

Jag har lärt mig att kroppen behöver vila, eftertanke, lugn och just det ska jag ge den. Vi ska njuta av varandra, av den svenska sommaren och ledigheten som sträcker sig fyra veckor framåt. Kanske olja altanen, om vi orkar. Annars gör vi det sen. Det här är vår tid. Vår sommar. Vår allra första semester tillsammans som en familj. Jag hoppas och tror att den kommer bli alldeles, alldeles underbar.

Löpning, Träning

Man blir det man tror på

July 9, 2013July 9, 2013 Johanna Fardigh

Om lite drygt en månad ska jag och P springa Midnattsloppet. Jag var väldigt entusiastisk när vi anmält oss och tyckte det gick bra med träningen. Så sa min sjukgymnast STOPP! Spring inte! Det är inte bra för din rygg! och jag slutade. Promenera går bra, sa hon, men jag hade ingen motivation. Fick jag inte springa kunde det vara, kändes det som. Veckorna gick och jag fick bara mer ont i nacke och axlar. Hennes behandling hjälper det onda, men inte orsaken till det onda. Så blev jag dunderförkyld med feber, slemhosta och hela faderullan. Men förra veckan fick jag nog. Jag snörade på mig skorna, följde med sambon och sa att jag tar det lugnt idag, ett par tre km i lugnt tempo räcker nog. Innan jag visste ordet av hade vi joggat tre km och fortsatt med intervaller i skidbacken hemma. Tre vändor för mig, tio för honom. Jag kände mig allt annat än stark men börjar kunna det nu. Det finns inget annat att göra än att köra på. Fortsätta. Bara göra det. Och jag har fortsatt. Lagt in intervaller, kommit igång med morgonpromenader.

Igår sprang jag själv för första gången på länge. Och jag sprang även snabbare än jag gjort på mycket länge. Tog mig ut bekvämlighetszonen, ökade tempot, tog ut stegen. Och banne mig om det inte var det bästa jag gjort för mig själv på länge. Jag kommer aldrig bli någon maratonlöpare, det har jag inget intresse av.

Men jo. Jag ÄR en löpare!

(PS: Mina spänningar i nacke/axlar/bröstrygg börjar sakta men säkert släppa. Min skadade ländryggsdisk är inte överlycklig över stötarna men med bra skor och stretching funkar det ändå. Och jag mår så sjukt mycket bättre än utan löpningen!)

Bild kommer härifrån

Träning, Vardag

Ibland är det bra med förbud

April 29, 2013 Johanna Fardigh

“Vi förbjuder flytten den här helgen!” sa vi, och sen tog vi en ordentlig sovmorgon. Åt långfrukost, packade väskan och åkte ut i skogen. Vi såg ca fyra ton älgbajs och hittade ett horn från en tretaggare. Gick 5 km uppför och lika många nerför, åt smörgåsar med brie och salami och drack kaffe med utsikt över trädtopparna. På lördagen attackerade jag den vildvuxna häcken med grensax och såg medan P plockade ner en cykel, putsade varenda detalj och lappade ihop den igen. Tror en viss fröken kommer bli överlycklig, utan att ens misstänka att den för två dagar sedan hade både små rostfläckar, skav och en trasig sadel.

Idag har jag skön träningsvärk och en känsla av lugn i själen. Vi förbjuder flytten den här veckan också, umgås med tjejerna och med varandra. Lägenheten är betald en månad till och möblerna går ingenstans. Sen tar vi allt på en gång istället. Det bästa beslutet på länge!