Tack alla ni som kommenterat mitt inlägg i går!
Jag har i dag tillbringat en del av dagen med en härlig motionstur i härligt solsken ute på isen (tillsammans med familjen dessutom). Kändes suveränt bra!
En annan del av dagen har jag tillbringat i min fåtölj, där lederna tydligt talat om vad de inte tycker om. Jag stickar och stickar och upprepar tyst för mig själv när det gör som mest ont ”jag har hellre ont i lederna än migrän” (för så är det).
Nu räcker det känner jag:
– det räcker med smärta i form av såväl migrän som reumatism.
– det räcker med en sjukvård som tillsammans med Läkemedelsverket är oförmögna att ge mig smärtstillande som fungerar
– det räcker med biverkningar av mediciner som sedan ändå inte fungerar var och en för sig eller tillsammans
– det räcker med omgivningens reaktioner på att jag ofta är sjuk och alltid har ont. Jag vill tex inte höra fler gånger att jag är en fantastisk medarbetare och en nyckelperson MEN är sjuk för mycket (ett lönesamtal) eller få käcka tips utan personlig botten i eller att få höra att det bara är att bita ihop.
Som ni säkert märker är jag arg och ibland kan ilska för mig vara en bra intitial drivkraft till förändring. Beskedet i går från Läkemedelsverket om jag inte får dispens för det enda smärtstillande läkemedel som gör mig smärtfri utan en massa biverkningar blev droppen tillsammans med två samtal som i tid låg precis nära detta besked.
Så nu får jag som så många andra med kronisk smärta lösa det på andra sätt (där i och för sig smärtstillande hade behövts som stöd för att göra vägen mer uthärdlig). Det blir ändring i kosten, bort med sådant som kan trigga migrän som choklad, ost, alkohol mm. Mindre socker och mer näring. Rökstopp (redan ett dygn nu). Träning, träning och mer träning, men i rätt takt och på rätt sätt ( jag väldigt svårt för att ta det lugnt) även det för att minska migränen och för att ge lederna mer muskler som stöd. Till min hjälp till det senare blir det min naprapat och den träningsanläggning han jobbar på för att det ska bli rätt.
Så räkna med att det blir mer om kost och träning och mindre stickning på bloggen ett tag. För nu har jag fått nog!
Vi har en långt tid blivit sittande i soffan, KM och jag speciellt på helgerna, tittandes på Vinterstudion mm, stickande (jag), surfande (KM). Bekvämt men så tråkigt och ostimulerande i längden. Någon promenad i närheten har det väl rätt ofta blivit men inte mer. Ändå har vi haft svårt att bryta detta mönster, vi vill vara med varandra, men vi har ganska olika smak när det gäller vad som kan göras på helgerna¨. Jag har dessutom varit rätt ovillig att göra saker som inte direkt intresserar mig.
Förra helgen bestämde vi oss för att göra ett nytt försök (med ett annat tänk bakom) att bryta helgernas sofftillvaro. Och första helgen gick över förväntan! Jag tjuvstartade på fredagen med att åka till Syfestivalen (mer om det en annan dag). I går var vi ute och vandrade i helt andra trakter än de vanliga och åt god lunch. I dag tog vi oss till Fotografiska och såg utställningen där och åt en mycket god lunch (med efterrätt).
Inget märkvärdigt och på sätt och vis ett lyxproblem men att göra saker tillsammans gör skillnad. Prova 🙂
När huvudet är dumt får kroppen lida är dagens ordspråk för mig. Varför har jag alltid så bråttom? Varför har jag så svårt att stå emot påtryckningar speciellt av typen – det finns ingen annan än du som kan göra detta. Varför kan jag inte bara säga nej när det verkligen är det jag ska säga.
Vad har jag då gjort för dumt kan man undra. Inget värre än att gå tillbaka till jobbet för tidigt efter min sjukvurpa härom veckan. I går mådde jag relativt sett bra, i dag mår jag betydligt mindre bra. Kanske ska jag någon gång börja lyssna på min läkare…
Tills dess jag gör det så lovar jag så här officiellt att jobba på halvtid och inte mer månaden ut. Så det så!
Om man är så där innerligt trött som man kan bli när man är riktigt sjuk så är ett bra sticktips tycker jag att leta reda på det färggladaste garnnystanet man har (ett tips jag fick på FB), klappa det ett tag och längta och fundera på vad man vill göra med det. Sedan är det en bra idé att leta reda på ett mönster som man vet att man tycker om att sticka, som inte är för svårt men heller inte tråkigt.
Precis så gjorde jag för ett par veckor sedan när sjukdomen tog över för ett tag. Resultatet blev ett par riktigt färgglada Jaywalker:
Om, när man inte vill tänka så kan man med fördel tycker jag starta en stickning med ett mönster som man har svårt att lära sig. Det behöver inte vara svårt egentligen utan bara vara ett som man inte får till flytet i. Med fördel är det då ett stickprojekt man vill göra, i ett garn och i en färg som man tycker mycket om, annars är ju risken överhängande att man kastar undan projektet när det går lite trögt.
Det här är ett sådant perfekt projekt för mig just nu, jag lär mig inte de 10 varven som rapporten är och om jag tillfälligt får in rytmen och det går av sig själv så försöker jag sticka utan att titta på mönstret och vips så har jag tappat bort mig och måste totalfokusera på stickningen igen. Som den läsare med god syn säkert ser är det några varv slätstickning och mosstickning mellan varven och det är en precis lagom tid för att tänka på det som jag inte riktigt vill tänka på – avgränsat.
Fär den som undrar så kommer mönstret från Yll & Tyll, likaså garnet (som är Manos Serena).
Den som vill får gärna komma med andra stickrelaterade eller andra tips på dagens tema 🙂
Saltflingan 