Månskensvargen är skriven av Elvira Birgitta Holm.
Den utspelar sig i Sverige år 1350. Den handlar om Ylva Ulvsdotter. Hon är femton år, och flyr tillsammans med Vargtass, hunden som är en blandning av hund och varg, ut i skogen undan pesten. Alla i hennes by är döda, och hon träffar först inga andra levande människor. Är alla andra döda? Är det bara Ylva som överlevt? När Ylva med sitt horn kallar på sina tre kor som även de försvunnit in i skogen får hon ett svar. Någon, väldigt nära henne, spelar på en spelpipa. Det är en pojke, ungefär lika gammal som Ylva, som har spelat. Hon tycker inte att han ser ut som en människa, mer som en blandning mellan ängel och varg, en vargaängel. Han talar inte, de enda ljud han ger ifrån sig är de han kan åstadkomma med sin spelpipa. Men även om han inte talar finns han i alla fall. Alla är inte döda, någon mer än Ylva har överlevt. De hjälps åt att överleva, att skaffa mat och ta hand om Ylvas kor, som hon hittat. Ylva vet inte hans namn, men kallar honom Ulv. Ulv, som hennes far och lillebror som pesten tog hette.
En dag får han talet åter. Ylva får veta att han heter Mikael, inte Ulv. Hon får höra hans historia, hon får höra om hämnden han har att utkräva, om hatet mot de som gjort att han tvingats fly. Och om Anselm, som gav Mikael en spelpipa, Anselm som Mikael hoppas lever men som antagligen är död.
Månskensvargen är en fantastisk bok. Den är spännande, intressant och historisk. Den innehåller väldigt mycket, den är både en historia om kärlek och vänskap och en historia om hur det var att leva på 1300-talet när pesten härjade i Sverige. Det finns både ett spännande äventyr och en massa intressant medeltida svensk historia. Månskensvargen är en bok jag verkligen rekommenderar till alla som tycker om att läsa om spänning, historia, kärlek eller helt enkelt tycker om att läsa (de som inte tycker om att läsa borde också läsa den här boken, så kanske de förstår hur underbart det är att läsa).

Svärdets viskning är skriven av Maya Snow. Den är den andra boken i serien Samurajens döttrar. Den första boken heter I mästarens skola och den tredje, som kommer ut hösten 2009, heter Eldens väg.
Böckernas huvudpersoner heter Kimi och Hana. De är systrar och lever i Japan på 1200-talet. 1200-talet var en krigisk tid i Japan, med samurajer och ninjor (japanska lönnmördare). Detta gjorde att det var bra att kunna slåss, men det var en tid då enbart män fick lära sig att slåss och bli samurajer. Men Kimi och Hana har bevisat att det går för flickor att vara samurajer. De var döttrar till jiton (Japan var indelat i olika delar, och en jito styrde över varje del), men efter att deras farbror mördade deras far och gjorde sig själv till jito har Kimi och Hana tvingats fly för att överleva. De är jagade av sin farbrors samurajer, och på grund av något som hände i slutet av den första boken tvingas Kimi och Hana lämna herr Gokus dojo (dojo är en skola för samurajer). Den här boken utspelar sig på många olika platser, eftersom Kimi och Hana förflyttar sig mycket för att undkomma sin elaka farbrors samurajer. I den här boken råkar Kimi och Hana ut för minst lika många spännande och otäcka saker som i den första, och sina kunskaper om att slåss är något de får stor nytta av. Svärdets viskning är bättre än den första boken, I mästarens skola, så alla som tyckte om den första borde absolut läsa den här. Alla som inte har läst den första borde absolut läsa den nu, eftersom båda böckerna som hittills kommit ut i den här serien är fantastiska! Det är dessutom väldigt intressant att läsa de här böckerna, eftersom skillnaden mellan 1200-talets Japan och vår tids Europa är stor.
Serien Samurajens döttrar är helt underbar, och jag längtar verkligen efter nästa del!

Så långt vingarna bär är skriven av Julia Sandström. Den är den andra delen i serien Nyckelväktarna. Den första heter På ödets vingar. Den utspelar sig i en annan värld än vår, en värld där det finns magi och karíter. En karít är en varelse som är lik en människa, men har vingar och kan byta skepnad. Båda böckerna handlar om människosyskonen Comíl och Liva och karìten Shanzoc. I den här boken fortsätter de det uppdrag Shanzoc fick i första boken, att hitta och varna en nyckelväktare. Nyckelväktarna är fyra människor som vaktar de fyra nycklarna till Bergens Port. Bakom porten finns det en massa hemska, onda varelser, och därför får porten aldrig öppnas. Nyckelväktarna måste varnas därför att det finns en grupp onda karíter, De Avskydda, som vill öppna porten och därför försöker få tag på nycklarna. I den här boken är de på väg mot nyckelväktaren Ísery (även om Comíl och Liva inte vet detta, de tror att Shanzoc är en människa som heter Shan och att de endast flyr undan onda karíter som bränt deras hem). Att ta sig till Ísery är ett svårt uppdrag eftersom De Avskydda är beredda att göra vad som helst för att få tag på nycklarna, och de drar sig inte för att skada Shanzoc och hans vänner ...
Så långt vingarna bär är jättebra, och jag tycker att den är minst lika bra som den första boken i serien. Den är ännu mer spännande och det händer mer. Vänskapen mellan Shanzoc och Comíl och Liva utvecklas, även om de inte vet att han är en karít.
Det är svårt att läsa den här boken utan att ha läst den första, eftersom Så långt vingarna bär är börjar precis där På ödets vingar slutar. Det är även väldigt svårt att läsa den här utan att vilja läsa nästa, men det går inte att göra det eftersom den inte har kommit ut än.
Författaren, Julia Sandström, är nu arton år. När På ödets vingar kom ut var hon bara femton. Jag längtar verkligen efter att läsa fortsättningen i serien Nyckelväktarna, men jag hoppas även att Julia Sandström skriver fler böcker när hon är klar med den.
Alla som har läst och tyckt om På ödets vingar borde verkligen läsa den här, och alla som inte upptäckt den här fantastiska bokserien borde verkligen läsa den första!

Jag såg på Ungbloggen att Hungerspelen av Suzanne Collins ska bli film, och författaren är själv med och skriver manuset! Hungerspelen är en bok jag tycker väldigt mycket om, och det ska bli spännande att se filmen. Det är bara det att det antagligen kommer bli en väldigt läskig film, så risken finns att jag, som bara är elva år, inte får se den på bio.

Exodus är skriven av Julie Bertagna.
Den utspelar sig år 2100. Jorden håller på att drunkna. Polarisarna smälter, och snart finns det inget land kvar för människorna att leva på. Mara Bell är femton år. Hon bor på ön Wing. För varje år som går stiger havet och ön blir mindre. Öborna tvingas hela tiden flytta längre upp på ön. All kontakt med omvärlden försvinner, och på ön vet ingen säkert om det finns något annat kvar än bara hav. Mara har en cybervizare, en liten maskin hon använder för att ta sig ut i Väven, det enorma nätverk människor använde förr. Under sina äventyr i Väven har Mara aldrig hittat någon annan verklig varelse, men en dag träffar hon en räv. Räven berättar om New Mungo, en av de stora städer som byggts högt upp bland molnen för att undkomma havet. Mara inser att denna stad, New Mungo, kan vara hennes och resten av öbornas hopp. Staden ligger inte jättelångt bort från ön, och öborna bestämmer sig för att ge sig av. De kommer fram till staden, men den är inte riktigt som de väntat sig. Himmelsstäderna är fulla. Det får inte plats fler människor i dem. Därför får öborna inte komma in. Och om de inte får komma in i himmelsstäderna, hur ska de då någonsin klara sig undan det växande havet?
Exodus är en riktigt bra bok, som är väldigt spännande och även väldigt otäck. Otäck därför att den handlar om vad som händer om vi inte tar hand om vår jord. För om man går tillbaka, tillbaka till tiden precis innan polarisarna började smälta, då är det mycket möjligt att det är här man hamnar.