Calliope books

Knausgårds kamp – utläst. Sisådär 4000 sidor senare sitter jag här och tittar på de sex bandens olikfärgade ryggar i bokhyllan, och försöker bestämma mig för om jag vill ha mer ändå, nu när jag till sist har vänt sista bladet i sista delen. På ett sätt ja, absolut. Min kamp-serien är något av det mest läsvärda, mest fascinerande jag har läst. På ett sätt nej, för jag tycker han gjorde ett så snyggt och bra avslut i sexan, hela "njuta av tanken att jag inte längre är författare", det kom på ett så lagom ställe i berättelsen. Kanske får jag helt enkelt börja om från början, läsa igen. Det faktum att jag glatt skulle kasta mig över böckerna igen, gärna nu på en gång, torde säga något om hur bra de är. Det kommer bli tomt att inte ha några nya att se fram emot.


Och hur var sexan då? Well, den gjorde mig inte besviken. Den där beryktade, flera hundra sidor långa Hitler-essän var mer intressant än jag trott (men för lång), och det fanns många andra, mer teoretiska resonemang som i ärlighetens namn gick mig ganska mycket förbi. Men de andra delarna är fantastiska, framför allt de sista typ 200 sidorna som handlar om hur de första romandelarna kommer ut och reaktionerna börjar bli allt svårare att hantera samtidigt som han kämpar för att skriva klart och dessutom ta hand om privatlivet och familjen när Linda blir sjuk. Här finns scener som sliter så hårt i hjärtat att man kippar efter andan. Har man det minsta intresse för vad en psykisk sjukdom kan vara och vad den kan göra med både den drabbade och de anhöriga, har man mycket att hämta här. Och vill man bara ha en otrolig roman, så finns det också.


Så, unnar jag Karl Ove att vara icke-författare nu? Nä. Det vore ju nästan straffbart att inte skriva när man är så bra på det. Och lyckligtvis kommer det ju en ny bok i höst, Själens Amerika, om än med essäer och artiklar. Jag ser fram emot den samtidigt som jag hoppfullt fortsätter hålla tummarna för att det så småningom ska dyka upp en ny roman.

Jomenvisst. Jennifer McMahons The Winter People var ju precis så bra som alla hade sagt att den skulle vara. Djupt nedsjunken i soffan sträckläste jag om den lilla byn West Hall i Vermont där så många besynnerliga saker hänt: försvinnanden, oförklarliga dödsfall, hemsökelser, you name it. Alla vet att man ska hålla sig borta från skogarna, och framför allt från klippformationen Devil's Hand, de stora klippblocken som liknar fingrar som spretande sticker upp ur marken. 19-åriga Ruthie vet det också, hon har hört alla berättelser, men så plötsligt en dag är hennes mamma bara borta. På köksbordet står mammans kallnande te och en bit paj kvar, precis som om hon bara rest sig upp för att gå in i ett annat rum och strax komma tillbaka – men hon finns ingenstans i huset och inte på gården. Ruthie är lämnad ensam kvar med lillasystern Fawn. Och när de letar efter mamman, hittar de inte bara gömda föremål som får dem att tvivla på att de någonsin riktigt känt sin mor, utan även en hundra år gammal dagbok som berättar om en av de där händelserna som byn är känd för. Och den hände på just deras gård ...

The Winter People är lättläst, spännande och stämningsfull. Den nutida berättelsen om Ruthies sökande efter sin mor varvas med händelserna ur den gamla dagboken. Man blir aldrig dörädd för den (även om jag personligen är väldigt glad över att det inte finns några garderober i vårt sovrum ... läs boken, och du kommer förstå varför), utan den är ganska lagom läskig, och har en bra balans mellan klassisk spökhistoria och originalitet. Till skillnad från McMahons tidigare, Don't Breathe a Word, som jag läste för ett tag sedan, tycker jag att här håller historien hela vägen. Det är helgjutet, och riktigt, riktigt bra avkopplingsläsning.

En blurb behöver inte betyda något. Men ett helt imprint, under en känd författares namn? Ja, det räckte i alla fall som rekommendation för mig. Ivy Pochodas Visitation Street är en av titlarna som Dennis Lehane valt ut till HarperCollins satsning i hans namn. Konceptet är alltså nya, okända författare handplockade av redan känd författare. Utmärkt idé, åtminstone i det här fallet!

De senaste dagarna har jag haft det rysligt trevligt i köket om kvällarna när jag lagat middag, trots att jag varit alldeles själv. Anledningen stavas P-O-D-D. Närmare bestämt är det två stycken som jag lyssnat på medan jag skalat, stekt och kokat: Fantastisk podd och Allt vi säger är sant. Strålande prat om böcker, författare och skrivande!

Fantastisk podd görs av flera olika fantastikförfattare i Sverige och Finland. Här pratas det skrivande och skräck, oknytt och främmande världar. Podden växlar mellan att spelas in på olika ställen med olika författargäng – en garant för att det alltid är varierande och kul att lyssna.
Allt vi säger är sant görs av Lisa Bjärbo och Per Bengtsson, som pratar om ungdomsromaner. En särskild bok/ett särskilt tema får huvudutrymmet varje gång, men sedan handlar det även om mycket annat. Alltid smart, alltid ambitiöst och roligt.

Och nu behöver jag fler bokpoddar att höra på. Kom med era bästa förslag!

Förra året upptäckte jag av en slump Joy Castros cajun-doftande kriminalroman Hell or High Water, och blev stormförtjust både i huvudpersonen, journalisten Nola, och i hur Castro inte bara skriver en grymt spännande och tät deckare utan också skildrar New Orleans mörka sidor och klassproblematik. Nu finns uppföljaren Nearer Home ute, och jag var ju självklart tvungen att kasta mig över den också.


I Nearer Home joggar Nola en tidig morgon i Audubon Park när hon hittar liket av en mördad kvinna, som visar sig vara en av hennes tidigare lärare på journalistutbildningen. Vetgirig som hon är kan Nola naturligtvis inte låta bli att undersöka vad hennes gamla professor hade för sig dagarna innan hon dog, och snart har hon själv hamnat i samma hotfulla situation som ledde professorn till en för tidig död. Hon vet för mycket, och någonstans där ute finns någon som är beredd att mörda för att bevara sina hemligheter.

New Orleans är som gjort för mordhistorier av alla sorter. Den här bilden är från en kvällspromenad vi tog när vi vad där i december förra året. Inte svårt att tänka sig både en och tre hemska saker som försiggår bakom de stängda fönsterluckorna ...

Själva mordgåtan är i mitt tycke lite svagare i Nearer Home än den i första boken, och det blir inte riktigt samma intensiva spänning. Kanske beror det på att både mordet och motivet här är mycket mindre personligt än vad det var förra gången, och därför engagerar det inte lika mycket. Engagerar gör däremot skildringen av klass och kön, hur det är att försöka ta sig upp från ingenting till att bli någonting och att vistas i en klass där man alltid känner sig lite främmande, hur framgångsrik man än är. Castro är fenomenal på att beskriva känslan, och på att fånga de små men avgörande detaljerna. Och det är omöjligt att inte tycka om Nola. Hon är en av de där huvudpersonerna som redan från första sidan har en alldeles egen röst och som man känner att man blir vän med. Jag väntar redan på en bok nummer tre i serien – hoppas att det blir en sådan!

Besök Joy Castros författarwebb!

Femtonåriga Jess pappa är djupt troende, kristen evangelikal, och övertygad om att världens ände är nära. The Rapture – att Gud rycker upp alla de rättroende till himlen medan resten av mänskligheten blir kvar på jorden och utsätts för allehanda prövningar – kommer att ske inom bara några få dagar. Pappa packar därför in Jess, hennes sjuttonåriga storasyster Elise och deras mor i bilen och ger sig ut på en sista road trip från hemmet i Alabama genom den amerikanska södern. Längs vägen ska de dela ut bibeltraktat och försöka frälsa så många som möjligt innan det är för sent. Resans mål är Kalifornien; eftersom gud tydligen har satt ett klockslag som The Rapture ska ske, tänker sig pappan att han ska kunna få se så mycket som möjligt t ex på tv om han befinner sig i en tidszon efter de flesta andra. I Pacific Time ska familjen se det sista av världen som vi känner den, innan de hämtas hem av Gud.


I The Last Days of California av Mary Miller följer vi familjens resa sedd ur Jess ögon. Jess, som inte egentligen vet vad hon tror på, som egentligen mest vill ut och se och uppleva saker, och som mest bara känner sig fel på det sättet man bara kan göra när man är femton och tycker att alla andra har gjort så väldigt mycket mer än man själv har. Jess speglar sig i Elise; hon är snygg och cool och har allt som Jess vill ha. Fast Elise bär också på en enorm hemlighet – hon är nämligen gravid. Trots att deras far förbereder dem för The Rapture, tänker Jess och Elise mest på killar, utseende, fest och hur länge man egentligen kan räkna med att uppkopplingen på mobilen funkar om man blir uppsnappad av gud.


The Last Days of California är många saker på en gång: en coming of age med ett mycket fint porträtt av två systrar, en både skarp och stundtals väldigt kul skildring av en familj och en smart road trip-berättelse om det moderna USA. Jag tyckte att det var extra kul att läsa den dels eftersom hela Rapture-grejen anknyter till delar av det min religionsvetarmake studerade nu när vi var där, dels eftersom Jess familj åker längs I-10, vilket är vägen som vi själva åkte flera gånger. Boken fångar interstate-resandet i en lång rad av halvsunkiga Waffle House-restauranger med sirapskladdiga bord, de enorma avstånden, de tomma grässlätterna i Arizona och New Mexico, slitna billiga motell där ismaskinen rasslar utanför dörren och det bara finns varmvatten en stund i duschen. Alltsammans är fångat på pricken, och ofta därtill väldigt snyggt formulerat. Jess röst är sådär dräpande och uttråkat tonåringsaktig som bara en blasé, lätt brådmogen och samtidigt fruktansvärt osäker femtonåring kan vara. Det är omöjligt att inte tycka om henne och Elise.


Och det religiösa då? Tja, det kan i sammanhanget vara värt att nämna att det är någonstans kring 40 miljoner amerikaner som i likhet med Jess pappa tror på The Rapture. Inte så att den ska ske nu, men att den ska ske förr eller senare, oklart när. Jess pappa är med andra ord inte riktigt lika udda som man svensk och icke-religiös lätt kan tro, tvärtom. Behöver man vara religiöst intresserad för att läsa och gilla The Last Days of California? Absolut inte. Det räcker att man gillar bra berättelser. Jag skulle förvisso gärna ha sett att Mary Miller skruvat historien ännu några varv hårdare, och kanske framför allt att hon haft en tydligare dramaturgikurva (det går lite i samma tempo hela tiden), och så kanske kanske skrivit ett lite mindre snällt slut. Men ändå – klart läsvärd, särskilt för alla som gillar americana!

Som vanligt tack till eminenta BookPeople i Austin för lästipset! Har tappat räkningen på hur många nya böcker jag hittat tack vare denna fantastiska butik ...

The Mourning Hours av Paula Treick deBoard - säger det er någonting? Nej, jag hade heller aldrig hört talas om varken författaren eller titeln förrän den dök upp som tips hos Amazon när jag planlöst surfade runt och letade efter litterärt mörker att försjunka i. Jag frestades av det fina omslaget med eldflugor i burk och klickade på den livsfarliga - jag upprepar - LIVSFARLIGA - "send sample to iPad"-knappen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; den där knappen är Amazons smartaste grej. Jag har tappat räkningen på hur många böcker jag köpt efter att lite oskyldigt sådär klickat hem smakprov. "Ska bara se om den verkar bra", lurar jag mig själv varje gång. Och ja, The Mourning Hours var ju bra. Efter att ha läst början, var det omöjligt att inte fortsätta.

The Mourning Hours utspelar sig i Wisconsin, strax utanför det lilla samhället Watankee. Där bor familjen Hammarstrom på en liten bondgård: två ganska unga föräldrar och deras tre barn. Kirsten är yngst, bara nio år. Hennes storebror Johnny är känd i hela byn som en synnerligen lovande brottare, och ska snart upp i det stora mästerskapet. Därefter väntar stipendier och college. Han är också tillsammans med Stacy Lemke, som i Kirstens ögon är helt perfekt. Vacker, populär, rolig, söt. Kirsten smyger efter dem, spionerar, drömmer om att vara likadan. Men en dag råkar hon se något som oroar henne. Och så kort därefter, ytterligare något. Allt kanske inte är så bra mellan Johnny och Stacy trots allt? Stacy kanske inte är så perfekt som hon verkat vara? Och en kväll försvinner Stacy spårlöst. Det är snöstorm, och Johnny var den sista som såg henne.

Jag tycker jättemycket om Kirsten som berättare, både henne som karaktär och perspektivet det ger hela berättelsen. Barnet som ser allt, men kanske inte förstår, och som tolkar fel. Hur man som vuxen ser något helt annat. Och jag älskar miljön och familjen Hammarstrom; The Mourning Hours är så fint skriven att det känns som om man verkligen står där ute på åkern på deras gård i Wisconsin, med snön singlande ner omkring sig. Paula Treick deBoard skildrar både platsen, människorna och deras inbördes relationer otroligt väl. Trots att berättelsen stundtals har en väääääldigt långsam takt (letar du action ska du söka annorstädes), vill man ändå bara läsa mer och mer bara för att få vara i berättelsen och umgås med karaktärerna. Älskar verkligen när det är så!

Det enda jag har att invända är väl just det med tempot. Här finns ju ett slags kriminalfall, ett försvinnande, som allting kretsar kring, och även om The Mourning Hours väl snarare är tänkt att vara en roman som mer lutar åt relations- eller coming of age-hållet, och som fokuserar på vad som händer efter det värsta redan har hänt, så hade jag gärna sett att deBoard drivit på liiiite mer kring själva kriminalgåtan. Framför allt känns det som om hon kunde ha gjort mer av slutkapitlen. Där tappar berättelsen betydligt. Fast kommen såpass långt, har man ändå fått så mycket ut av den att det ändå känns ok. Jag är inte så förtjust i ordet "finstämd", men frågan är om det inte är vad som passar bäst här ändå. The Mourning Hours är en finstämd, stämningsfull och välskriven roman, helt klart läsvärd. Ett litet fynd!

Läs mer på Paula Treick deBoards författarwebb och på hennes blogg.

På trevliga bokhandeln Murder by the Book blev jag tipsad om Wendy Webbs The Fate of Mercy Alban. Jag kände inte till varken författaren eller boken sedan tidigare, men föll för kombon snyggt omslag och blurben: "If Sarah Waters and Stephen King had a love child, it would be Wendy Webb." Det visade sig vara klokt - The Fate of Mercy Alban är en spökhistoria av klassiskt snitt, komplett med stort, läskigt hus och allt annat som hör till. Stephen King vet jag inte om jag skulle dra in i jämförelsen; mer rätt är nog Sarah Waters med en hint av Kate Morton. Ingen direkt skräck alltså, utan mer bara spännande smårys. Jag gillade den mycket.


Grace Alban växte upp på Alban House, ett stort och ståtligt gods vid kanten av Lake Superior. Hon har inte varit där på tjugo år, men tvingas återvända när hennes mor plötsligt och oväntat avlider. Återkomsten blir chockartad; Grace får både veta att omständigheterna kring hennes mors död inte alls var så naturliga som sagts och hittar dessutom i moderns gömmor dokument som kastar nytt ljus över familjens förflutna. Allt kretsar kring en och samma dramatiska sommarkväll i mitten av 1950-talet, då Graces faster försvann och en känd författare begick självmord på en fest i huset. Vad var det egentligen som hände? Och varför tror alla att det vilar en förbannelse över huset? Grace försöker ta reda på sanningen, men inser snart att hennes jakt på svar utsätter både henne själv och hennes egen dotter för livsfara.

Som sagt - riktigt mysigt, spännande spök, i fantastisk miljö. Själva huset är, liksom i så många klassiska spökberättelser, snarast en egen karaktär i boken och underbart ruggigt och mystiskt. Wendy Webb beskriver det väl, och det känns verkligen som att man själv smyger runt i de mörka korridorerna tillsammans med huvudpersonerna. Perfekt avkopplingsläsning, med andra ord. Wendy Webb ger dessutom i dagarna ut sin nästa roman, The Vanishing, och jag kommer definitivt att läsa den också. Ett fint litet spökfynd, denna Wendy!

Ibland hittar man just rätt bok vid rätt tillfälle: jag var sugen på något riktigt mörkt, rent ut sagt skitigt, och gärna något som utspelade sig långt nere i amerikanska södern. Hos BookPepole hittade jag Joe R Lansdales roman Edge of Dark Water, som verkade uppfylla samtliga av önskemålen. Egde of Dark Water blurbas av Joe Hill som "hilbilly noir", och det är en ganska bra beskrivning.


Här möter vi tre tonåringar som under depressionen lever ute på landsbygden i östra Texas, intill Sabine River. En dag hittas deras väninna May Lynn mördad, dumpad i floden. Eftersom May Lynn inte var rik och just inte har någon familj, läggs utredningen om vad som har hänt henne strax ner. Hon begravs utan åthävor, och så var det med det.
Men May Lynns vänner bestämmer sig för att hedra sin kamrat. De gräver upp kroppen (!), bränner den (!) och tänker att de ska föra askan till Hollywood, eftersom May Lynn alltid drömde om att få komma dit. Samtidigt föreställer de sig att det ska bli en chans för dem själva att fly från sina egna miserabla liv och kanske få en annan tillvaro. Men så hittar de May Lynns dagbok, och i den finns ledtrådar till vad som hände henne. Snart är de tre inte bara på flykt, utan dessutom jagade. Men vem är det egentligen som förföljer dem?

Först blir jag nästan lite chockad; berättelsen har en väldigt rå ton samtidigt som den är lite sådär torrt matter of fact-humoristisk och det känns i förstone som en underlig kombo, eftersom det som händer i den är rätt hemskt och de inblandade verkligen kanske borde reagera på ett annat sätt. Jag har lite svårt att hitta fotfästet till en början, och Edge of Dark Water är definitivt inte en bok som passar alla. Känsliga läsare göre sig icke besvär. Men efter ett tag tystnar invändningarna och jag bara läser och läser och upptäcker att jag inte kan släppa boken. Det har på något sätt blivit bra, riktigt bra till och med. Jag börjar fastna för de där luggslitna, tvära personerna och den råa stilen. Sen läser jag en bit till, och då blir det fruktansvärt spännande på ett ännu mer sträckläsarartat sätt. Säg Skunk och jag skriker - jag ska låta er som vill läsa boken själva upptäcka vem DET är ...

Men hur som helst: mycket kul att ha gjort denna nya thriller-bekantskap. Extra plus att boken hittades via tips på fina BookPeople, och att tydligen även trevliga English Bookshop har tagit in den i sortimentet och tipsat. Jag kommer definitivt att läsa mer av Lansdale framöver, för jag känner redan nu att jag gärna vill ha mer av det där råa, smutsiga mörkret som var så sjukt spännande, och mer av miljöerna. Mer av allt, helt enkelt.

Besök Joe R Lansdale på webben, eller följ honom på Twitter.

Tittar på lästa-listan för 2013 och inser till min fasa att jag alldeles har missat att skriva något här om Boel Bermanns Den nya människan som jag läste i höstas - och det trots att jag både tyckte jättemycket om den och träffade Boel för en pratstund om e-böcker och annat roligt i Kalla Kulors monter på bokmässan. Vet inte hur det gick till? Men låt oss genast rätta till det. 

En och en halv månad av träget läsande - jag tror aldrig att jag någonsin har ägnat så lång tid åt en och samma bok som åt Donna Tartts The Goldfinch. Kombinationen lite lästid pga mycket jobb och drygt 700 tätskrivna engelska sidor gör inte underverk för statistiken över antal lästa böcker under årets sista månader, om man säger så. Men var det värt det då? Ja, otvivelaktigt. För att tala med Helena: Läs The Goldfinch, den är jetebra!
Och vad är det som gör att man hänger i alla de där sidorna? Många saker. För mig handlar det till stor del om att Tartt faktiskt lyckats göra det hon beskrev som sin målsättning när jag hörde henne i Austin: att hålla läsaren intresserad på meningsnivå. Det låter kanske lite smått obegripligt, men det betyder helt enkelt att varje mening ska vara så pass väl konstruerad till både innehåll och stil att den griper tag, lockar och leder läsaren vidare. Man ska bli intresserad av varenda mening, både som enskild enhet och som helhet. En groteskt ambitiös målsättning - men jag tycker att den både märks och till största delen uppfylls i The Goldfinch. Jag kommer ofta på mig själv med att sitta och liksom närläsa mening för mening, fascineras av detaljer, beskrivningar och bilder, men också ordval. Det känns som om hon verkligen funderat på vartenda ord; kanske är det inte så underligt att det tagit tid för The Goldfinch att bli klar. "It takes time to get it right", som hon sade. Helt ok - det blev ju uppenbart alldeles rätt till slut.
Och det känns verkligen jättekonstigt nu när jag läst ut den - först ett slags prillig frihet: herregud, jag kan läsa vad som helst nu!!!, sen en omedelbar saknad. Ska jag inte få träffa Theo mer nu? När jag väl vant mig vid det långsamma berättartempot (för det ska sägas, det går inte snabbt. Det är lätt att bli otålig till en början), blir den där lilla stunden läsning varje dag nästan meditativ. Efterlängtad och mycket njutningsfull. Theo är hopplös på många sätt, men jag tycker hemskt mycket om honom. Det finns scener, framför allt i början av boken, där jag bara vill ta med honom hem och ta hand om honom. Och Hobie - gud, som jag gillar Hobie. Och Theos mamma. Litterära låtsasvänner at their finest.

Det andra som jag ÄLSKAR är beskrivningen av hur konsten och det vackra tar plats och verkar i våra liv. "Isn't the whole point of things - beautiful things - that they connect you to some larger beauty?" - Här finns så många citat att jag vill plocka ut allesammans, men jag nöjer mig så här:

If a painting really works down in your heart and changes the way you see, and think, and feel, you don't think, 'Oh, I love this picture because it's universal'. 'I love this painting because it speaks to all mankind.' That's not the reason anyone loves a piece of art. It's a secret whisper from a alleyway. Psst, you. Hey kid. Yes you. --- An individual heart-shock. --- a really great painting is fluid enough to work its way into the mind and heart through all kinds of different angles, in ways that are unique and very particular. Yours, yours. I was painted for you.

Så sant, så sant - och så vackert uttryckt. Tartt skriver på ett sätt som stundtals gör mig grön av avund - tänk, att kunna uttrycka sig så till synes lätt och ändå perfekt.
Så ja, The Goldfinch levde upp till hypen. Och det var värt både att vänta alla år på att den skulle skrivas, och att åsidosätta all annan läsning under flera veckor. Den visade sig vara lite annorlunda än jag kanske hade trott (man ska inte förvänta sig någon ny Secret History), den är som sagt nästan provocerande långsam ibland. Det blir lite mycket Boris ibland, och jag hade kanske velat ha ett lite annorlunda slut. Men ändå - ååh. Åh. Jag tänker vårda min lilla guldfink (vägrar säga steglitsa för det låter så fult) ömt och ge den hedersplats i bokhyllan hemma.

Vissa författare har förmågan att skriva ihop karaktärer som är så himla sköna att vara med att man gärna skulle läsa hur många sidor som helst, bara för att få fortsätta hänga med dem. Det behöver inte nödvändigtvis vara så att karaktären egentligen är så värst trevlig, det kanske inte alls är någon man skulle ha gillat i verkliga livet, och ibland behöver inte heller boken i vilken personen bor vara så fantastisk som helhet - men oj, så schysst man har det medan man läser om dem. Känner ni igen situationen?
En sådan bekantskap var Tommie i Julia Heaberlins Playing Dead, som jag läste och gillade i våras. Glad i hågen kastade jag mig nu därför omedelbart över Heaberlins andra bok, Lie Still, som kom ut nu i somras. Jag blev inte besviken.


I Lie Still hamnar vi i den lilla staden Clairmont i Texas, dit Emily Page och hennes man just har flyttat. De kommer från Manhattan, och kulturkrocken med de blingiga, nyrika, bisarra och yviga Texasborna är total. Men maken har fått ett bra jobb, och Emily vill gärna glömma allt som påminner om hur livet tidigare varit. Flytten till Texas ska förhoppningsvis bli en nystart för dem, där de dels kan lägga en jobbig incident med en stalker bakom sig, dels se fram emot barnet de äntligen väntar tillsammans.

Naturligtvis funkar inget av det där så som de har tänkt. Emily blir inbjuden till en av de andra hemmafruarna, och upptäcker att det verkar finnas något slags konstig klubb bland fruarna i staden, där endast ett utvalt fåtal får delta. Men klubbens ledare försvinner spårlöst, och Emily mottar en mängd nya, anonyma hot. Den lilla staden visar sig vara allt annat än lugn och fridsam.

Emily är i likhet med Tommie extremt rolig att umgås med - jag gillar verkligen både henne och hennes man. Heaberlin har en vass, ironisk och smart ton som är en fröjd att läsa och det är jätteskoj att efter våra resor nu kunna känna igen en hel del från The Lone Star State. Själva deckarintrigen kommer här liksom i Playing Dead lite i skymundan, den når inte riktigt upp till samma nivå som miljö- och karaktärsskildringen, men som helhet betraktad är Lie Still ändå en riktigt bra bok. Jag hade den som semesterläsning, och till det passade den utmärkt. Vill dock inflika att alla i Texas INTE är lika galna som det verkar här ... Bara nästan. Förhoppningsvis räcker deras excentriska drag till för att inspirera Julia Heaberlin till minst ytterligare en bok (utöver Black-Eyed Susans som tydligen redan är på väg som bok tre!).

Säg "André-expeditionen" och jag tänker ofelbart på när jag var liten och familjen med pappa i spetsen åkte till Gränna för att titta på våren. Titta på våren innebar att man åkte någonstans dit det var fint och där det fanns gott om vitsippor, gulsippor och vintergäck - ergo Gränna. En stor bonus i sammanhanget var ju att man där också dels kunde se på ruinen Brahehus, dels köpa med sig obscena mängder söta, kladdiga polkagrisar.


Under någon av dessa resor minns jag också att föräldrarna i all välmening tog oss med till Andrémuseet i Gränna för att utflykten inte bara skulle bestå av socker och gulliga växter - barnen behövde ju lära sig lite om historia också. Det gick sådär; jag kommer bara vagt ihåg att där fanns ett stort rum med en hopsjunken, ledsen ballong, och så lite kläder som såg alldeles för kalla ut att ha på en polarexpedition. Jag vet att jag mest bara väntade på att vi skulle vara färdiga, så att vi kunde gå och titta på när de tillverkade polkagrisar.

Eftersom ovanstående är ungefär hela min samlade erfarenhet av Andréexpeditionen, är det ganska skickligt av Bea Uusma att hon lyckas berätta så spännande om sin bok att jag omedelbart vill läsa den. Det räcker med förordet i Expeditonen, så är jag fast. Där är något som drar, och som inte vill släppa. Ett mysterium väntar på isen.


Uusma berättar i korta, ganska fragmentariska stycken om sin besatthet vid Andrés expedition, om hur hon följt i spåren av den och försökt förstå varför de tre männen dog trots att de hade mat och det egentligen inte hade varit omöjligt för dem att övervintra sedan ballongen kraschat. Hennes berättelse blandas med brev, forskningsanteckningar och annat material. Är det spännande? Ja. Jag ska dock i ärlighetens namn säga att jag inte funderar lika mycket på varför de dog som på hur de måste ha känt sig - det är samma fascination/skräck som tilltalar mig så mycket i alla polarskildringar. Mörkret, kylan, tomheten, och hotet från något som kanske, kanske inte finns där ute. Hu.


I Expeditionen fastnar jag emellertid allra mest för den kärlekshistoria som berättas, om hur den unge Nils Strindberg nyförlovad reser iväg med ballongen medan hans Anna väntar hemma i Stockholm. Att det inte slutade lyckligt vet vi ju redan, men här finns en twist som vrider hjärtat ur bröstet på en och som fick mig att nästan börja gråta där jag satt och läste på tåget. Den kvalar in som något av det mest romantiska jag någonsin har hört - och den är alldeles sann. Missa icke den - även om ni tycker att polarfärder är snortråkiga, så måste ni faktiskt läsa boken bara för den där kärleken som är så stark, så stark.

Tack till Norstedts för rec ex!
Tilläggas ska att jag läste textutgåvan av boken. Det finns också en mycket tjusig bildutgåva.
Andra som också läst: SvD, Bokhora, Sveriges radio, Aftonbladet.   

Förra året var jag ambitiös och gjorde min egen lilla nedräkning till Halloween här på bloggen. Tyvärr kommer jag inte hinna göra något liknande i år, men jag tröstar mig med att istället följa eminenta bokhandeln BookPeoples 31 Days of Halloween. Här frossas det i allehanda skräck och spök inför den stundande helgen, och herregud så många boktips man får ...! Önskelistan växer explosionsartat, och skräcken som infinner sig när de 31 dagarna har räknats ner, torde vara när man summerar vad det skulle kosta om man faktiskt köpte alla böckerna man ville ha som de har nämnt ... Nå. Man kan ju sprida ut det. Men in och kika! Halloween-serien går som en del av deras vanliga blogg, så där kommer mycket annat skojigt emellan också, om ni till äventyrs inte är skräckigt lagda.

Jaha, så sitter man här igen och är alldeles gråtmosig efter att ha vänt sista sidan i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Tredje och sista delen därtill, så den här gången är det verkligen sista sidan. Den som läst de tidigare delarna kommer känna igen sig här också, kanske lite i överkant så, eftersom det här presenteras väldigt lite nytt. Snarare känns det som ett slags uppsamling, en sammanfattning och ett crescendo byggt på redan kända delar. För mig minskar det tyvärr upplevelsen en smula; jag kommer inte undan känslan av upprepning, även om det som upprepas är precis lika starkt och gripande som i de två föregående delarna. Här finns också ett par nya scener som är så sorgliga och hemska att man nästan inte vet vart man ska göra av sig. Man förstår varför karaktärerna gör som de gör, men det hugger ändå i hjärtat.


Det verkar också som om Gardell (av förvisso förståeliga skäl, men ändå) haft svårt att ta farväl av sina romangestalter. I bokens andra hälft, känns kapitel efter kapitel som att det borde vara det sista, som att det rundar av och stänger berättelsen - men vänder man blad så fortsätter boken ändå, med ytterligare ett slut, och därefter ännu ett, och ännu ett. Lite som att han skrivit flera olika möjliga slutkapitel, inte kunnat välja ett och därför tagit med allesammans. Jag blir lite matt av den känslomässiga berg-och-dalbana det resulterar i. Detsamma gäller hoppandet fram och tillbaka i tiden; i ett kapitel dör Rasmus, i nästa lever han igen, sedan är han på väg att dö igen, så lever han ... det blir lite mycket för ett stackars ömt läsarhjärta att hantera. Jag förstår strukturen men hade ändå önskat något ett lite mer linjärt berättande.

Med det sagt - har du inte läst Torka aldrig tårar-serien måste du göra det. Det är nutidshistoria, det är medmänsklighetshistoria och det är en fantastisk berättelse om några män som du aldrig glömmer när du väl lärt känna dem.

Tydligen har jag varit så mycket i sommar-läge att jag missat att säga något om en hel liten hög med böcker jag läst de senaste veckorna. Så kan vi ju inte ha det. Vi kör fyra snabba:

Kan man kalla en debut för lovande, fastän man redan vet hur bra det gick efteråt? Jo, det tycker jag nog.
Fallet Vincent Franke är hur som helst det; en lovande debut som uppenbart följdes av mycket trevligt! Jag läste den i väntan på Den osynlige mannen från Salem, och tyckte mycket om att följa Vincents väg ner i fördärvet.
Mörkt & fint, precis som vi gillar det!


Gratis skräck är alltid gott, särskilt när det kommer i så många trevliga variationer som det gör i antologin Bländverk.
Här samsas en stor mängd noveller som alla är olika både i stil, längd och innehåll. Det finns flera jag gillar, till exempel Caroline L Jensens "Söker sig hem" och Kristoffer Leandoers "Sådana som jag".
Strålande trevligt initiativ av Swedish Zombie att ge ut detta alldeles gratis!


FANTASTISKT. Det finns inget jag inte gillar med Jessica Kolterjahns roman om Karin Boye. Stilen, språket, miljön, karaktärerna ... Allt är superbt.
Det här är definitivt en av årets bästa böcker alla kategorier. Så vackert skriven, så perfekt avvägd! Kolterjahn blir bara bättre och bättre och jag ser redan omåttligt mycket fram emot nästa bok.
Jag skrev lite om den medan jag höll på att läsa den, närmare bestämt här.

I det här fallet får jag ju redan från början bekänna mig partisk, eftersom det är allas vår Helena som författat. Med det sagt - ooh, som jag gillar Kallelsen! Lika delar Lovecraft och Christine Falkenland, med Helenas som alltid ypperliga språkkänsla och sinne för formuleringar.
Vågar vi se fram emot att det skrivs något längre, snart? Eller fler noveller? Hoppas! För övrigt är det väldigt high tech att bilderna i novellen rör sig. Harry Potter-känsla!

En av de viktigaste delarna i mitt bibliotek - katthyllan - har denna vecka växt med två (!) omistliga titlar som jag genast uppmanar alla crazy cat ladies / men där ute att springa iväg och köpa. Två av kattvärldens starkast lysande fixstjärnor har nämligen släppt varsin bok: Grumpy Cat debuterar med A Grumpy Book och Henri le Chat Noir ger samtidigt ut sitt förstlingsverk som fått den underbara titeln The Existential Musings of an Angst-Filled Cat. Bara titeln på den senare är skäl nog att köpa.


Grumpy Cat behöver knappast någon närmare presentation - hon har ju erövrat världen redan. Jag är ett ivrigt fan och har bortsett från boken även laddat ner hennes väder-app till telefonen, plus att jag väntar på den nya kaffedrycken som är på väg ut i september: The Grumpuccino. Kan jag få nog av Grumpy Cat? Nej. (Kan jag få nog av några katter alls? Nej.)
Henri är lite mer av en doldis, till vilken jag hittade genom tips av Nene Ormes och Sara Bergmark Elfgren - stort tack för det! Henri är inte bara svartvit till färgen utan även till sinnes; hans vardag fylls på klassiskt franskt manér av filosofiska grubblerier över allt från livets mening till matskålens tomhet.


Henri blev först känd genom några fantastiska videos - har ni inte redan sett dem så är de ett måste! Dagen till ära bjuder jag på den första här nedan. Enjoy!

Jag har ju orerat om fantastiska bokhandeln BookPeople i Austin, Texas tidigare och då har ni säkert suttit där och tänkt att det är ju kul men Texas ligger långt från Sverige ... Och det gör det ju. Och det är ju lite trist.
Men en av de bästa sakerna med BookPeople är att man hittar så galet många nya, bra böcker hos dem som man inte hört talas om tidigare men som man genast man ser dem förstår att man bara måste läsa. Och det fina med det - många av de tipsen, plus en hel del andra oumbärliga förslag och nyheter, hittar du på deras blogg MysteryPeople. Försök klicka in där utan att hitta minst en ny bok du vill läsa, I dare you ... Ruggigt många bra lästips, så in dit allesammans nu, omedelbums!

Sisterland!
De viktigaste frågorna först.
Var den bra? Ja! Var den lika bra som American Wife och Prep? Nej.
Så, med det ur vägen kan vi ägna oss åt resten om denna galet emotsedda bok. Jag är så himla glad över att den äntligen kom och över att jag kunde läsa den på en gång. (Det kunde jag egentligen inte - jag försakade min nattsömn för att läsa den, men det var det ändå värt.)


Sisterland handlar om tvillingarna Kate och Vi, som ända sedan barnsben haft mediala förmågor. I glimtar har de sett saker som kommer hända långt mycket längre fram, och de har kunnat ana sig till kända och okända människors hemligheter. Präktiga, duktiga Kate har gjort sitt bästa för att trycka undan alla övernaturliga ingivelser, medan flummiga Vi har odlat dem så till den milda grad att de i vuxen ålder blir hennes yrke. När Vi så plötsligt förutspår att deras hemstad St Louis kommer att drabbas av en förödande jordbävning, startar en lång räcka händelser som kommer att påverka inte bara systrarna själva utan en hel stad.

Jag var väldigt pepp på hela medium-grejen (och med tvillingar, därtill!) innan jag började läsa, men blev överraskad över hur väldigt lite den saken egentligen påverkar. Eller - den både står i centrum och inte, på något lustigt sätt. Sisterland är en väldigt realistisk bok, trots att den har ett delvis övernaturligt tema. Gillar du inte att läsa om övernaturligheter så kan du vara helt lugn; du kommer inte ha några problem att läsa om Kate och Vi. Om du däremot i likhet med mig gillar underligheter av den typen, kan det hända att Sisterland känns lite tam stundtals.

Andra, mer scary tvillingar ...

Sisterland är istället snarare ännu ett extremt välskrivet kvinnoporträtt i god Sittenfeld-stil. Kate, som för ordet och får mest utrymme i berättelsen, är en ganska vanlig person (medelklass, 30-någonting, lagom välutbildad, lagom vardagsneurotisk, lätt att känna igen sig i). Det är här Sittenfeld är som bäst, när hon låter oss gå rakt in i en person och följa den genom livet, genom stort och smått. Eftersom hon är så duktig på att skriva, blir även ganska triviala saker spännande att läsa om och viktiga (Knausgård-syndromet!). Att så totalt gå in i en annan person lockar till sträckläsning och jag sjönk verkligen ner i Sisterland flera långa stunder för att sen förvirrat titta upp några timmar senare. Trots det kan jag tycka att berättelsen har lite förskjuten tyngdpunkt; det går stundtals vääääldigt långsamt i början medan det händer extremt mycket dramatiskt väldigt snabbt på slutet. Jag förstår poängen med det, men hade nog ändå gärna sett att det varit lite jämnare.

Så - mycket bra, men inte utan invändningar.

Andra som också har läst: Bokhora, Guardian, NY Times, Washington Post.

Ni vet, den där pressen som uppstår när man har läst en fantastisk bok och därför känner att man måste skriva en fantastiskt intelligent och välformulerad recension så att alla verkligen förstår att just den här boken måste de läsa? Jag känner den kraftigt när jag sitter här och ska försöka säga något om Mikael Fants Vattnet i mars. För jäklar, vilken bra bok. Den ser i ärlighetens namn inte mycket ut för världen, och jag hade inga direkta förväntningar när jag började, men oj oj. Oj. Jag kan lova att den kommer stanna med dig länge.


Vattnet i mars följer tre generationer i familjen Aronsson i Nedansjö i Medelpad under ett år. Familjens matriark, mormor Inga, har nyss gått bort och lämnat familjen i spillror. För vad ska hända nu? Vem ska hålla samman dem? Vilka ska de vara, ensamma och med varandra? Här finns precis lika mycket olösta saker som i vilken vanlig familj som helst, lika mycket kärlek, svek, sorg, ömhet och dramatik. Och det är någonstans där det blir i det närmaste omöjligt att rättvist beskriva Vattnet i mars - allt man säger om den är liksom dömt att låta lamt jämfört med hur det känns när man läser. Som Jonna säger i bokens början: det här är en roman om "verkliga människor, ynkliga och förunderligt starka omvartannat". För i alla familjer finns ju de där historierna, de som man kan gå jättelänge utan att veta om och sedan häpna när man får höra. De som låter som om de kommer ur en roman men bara är livet, sådant det nu en gång blev. De finns överallt, hos alla. Att Mikael Fant lyckas locka fram dem och skildra dem så här, är inget mindre än en bedrift.

Vattnet i mars har tagit många år att skriva, säger Fant, och det förstår jag. Den är ett galet ambitiöst projekt, både till innehåll, omfång och form. Vi möter flera olika personer ur familjen som i egna kapitel alla berättar i jagform, samtidigt som deras berättelser hakar i och bygger på varandra så att den gemensamma historien förs framåt. Det är mycket snyggt gjort och man blir oerhört engagerad i dem, allesammans. Även dem man kanske inte gillar, förstår man och känner med. Jag är också grymt imponerad av hur Fant lyckats ge dem alla så tydliga egna röster; det är aldrig någon tvekan om vem det är som för ordet. Stilen ändrar sig helt och hållet från person till person, och känns rakt igenom trovärdig. "Jag ser genom allas ögon, du ser genom mina och en värld uppstår", säger Jonna. True that. Vattnet i mars är en hel liten egen värld att stiga in i, och en av de gladaste överraskningarna bland vårens böcker. Så läs! Ni kommer inte att ångra er.

Andra som också har läst: SvD, Sydsvenskan, Bloggar lugnt, Corren, HD, Dalademokraten, Och dagarna går, Lottens bokblogg, Bloggbohemen.