Calliope books

Den här dikten upptäckte jag via Helena på Instagram (fint att kunna hitta text där också, inte sant? inte bara bilder). Tycker väldigt mycket om den, både det tyska originalet och den engelska översättningen (vi tar den engelska här):

The sunken city,
sunken
for me
alone.

I swim
in these streets.
Others walk.

The old houses
have grand, new doors,
all of glass.

We swim,
the dead and I,
through the new doors
of our old houses.

Översättning: Eavan Boland

Ooh, ooh, ooh. Får så många bilder i huvudet av den, varje gång jag läser. Hilde Domin är det som har skrivit, nytt namn för mig som jag bestämt måste se till att kolla upp. Jag har läst ovanligt mycket poesi i sommar och hoppas att den vanan följer med in i hösten.

Hilde Domin 1909–2006

I kategorin They just don't make them like they used to: titta på den här fantastiska illustrationen ur boken The Grave - A Poem:


Otrolig, om du frågar mig. Ska dock tillägga att originalillustrationen är en smula mindre sedesam; trumpetmannen försågs med ett strategiskt placerat löv av The Graphics Fairy, men eftersom hon hade bästa upplösningen på bilden tog jag den därifrån. Nå, nog med teknikaliteter.
I samma bok hittar vi även den här (som uppmärksamma läsare kan ha sett att den låg i marginalen här på bloggen i den tidigare designen), en kvinnas själ lämnar hennes kropp sägs det att den ska föreställa, men jag tycker att hennes ansikte ser så annorlunda ut att jag snarare tänker mig att det är ett spöke som hemsöker en sovande:


Om du vill läsa själva boken, finns den upplagd att läsa online här; olika sätt att ladda ner/läsa på ligger högst upp till vänster på sidan. Enjoy!

Följ Calliopes Halloween-special! Klicka på etiketten "Halloween" nedan eller i högerspalten för att se alla inlägg.

Just nu sitter jag med det delikata uppdraget att ta fram/välja ut dikter och citat till vårt bröllop som närmar sig med stormsteg. Kärleksdikter ... Inte alldeles enkelt, kan jag säga! För vad ska vi välja? Av alla dessa miljoner texter man får om man lägger ihop allt vi har läst och tycker om?


En hel del går i och för sig bort direkt. Förhållandet lycklig - olycklig kärlek är ungefär 20-80 i litteraturens värld. Det är mycket köttets lust och själens obotliga ensamhet. Mjältsjuka, trånande poeter vandrar gata upp och gata ner utan att så mycket som se en skymt av sitt hjärtas dam.

Men ändå. Om man räknar bort all olycka och kärlekssorg, återstår ändå en ocean av texter. Långa, korta, nya, gamla, svenska, engelska, såna jag gillar, såna mannen gillar, såna som betytt något i vårt förhållande ... Jag anar att detta är ett projekt som kommer ta tid. För att välja lite snabbt och random - det gör en sann boknörd icke i det här fallet. Herregud, det är ju ändå ett äktenskap som ska ingås = texterna måste vara av yppersta kvalitet!
Har ni några egna favoriter?

Säg presentbok och jag blir genast skeptisk. Säg dessutom kärleksdikter, och jag blir rent av lite fientligt inställd. Det blir ju så sällan bra, hur gott uppsåtet än är.

Författaruppläsningar.

Fulla av julmat och lite sömniga trillade jag och sambon in på en nästan tom biosalong för att se Bright Star, Jane Campions nya film om John Keats. I princip utan förväntningar, för det enda jag hört om den var ett försiktigt positivt omdöme i en recension. Till en början fnissade vi mest; var det årssammankomst för Klubben för Konstiga/Kreativa Kläder? Filmens kostymör måste ha roat sig kungligt. Volanger, spetsar, underliga skärningar och hattar så höga att en hel hönsgård ryms därunder vartän man såg. Tvära, lynniga skådespelare med repliker som kunde få vilken dramaqueen som helst grön av avund. Vi tittade på varandra och undrade vart vi hade kommit. Var det verkligen filmen om Keats vi hamnat på?

Det tog en stund att vänja sig, att komma in i intrigen, lära känna karaktärerna och sättet att berätta. Jane Campion gör ett inte alldeles konventionellt porträtt av poeten och människorna runt honom. Men när den tröskeln väl passerats, gick det alldeles utmärkt att luta sig tillbaka och sjunka in i filmen. Ben Whishaw (som vi känner igen från Parfymen där han spelade huvudrollen som Grenouille) gör en charmig, lätt förvirrad men ändå målmedveten, utsvulten Keats, trånande efter Fanny Brawne som han aldrig kan få eftersom han är för fattig för att gifta sig med henne. Ung, ljuv, förbjuden kärlek som naturligtvis inspirerar till likaledes ljuv poesi.

Och poesi finns det gott om i filmen. Flera av Keats dikter läses upp helt eller delvis och passar för det mesta fint in i berättelsen. Faktum är att jag, som aldrig varit något större fan av Keats, blir sugen på att läsa mer och letar fram dikter av honom när jag kommer hem. Tyvärr förblir de en aning svårforcerade; romantikernas överlastade stil gör att meningen försvinner bland metaforerna och jag tappar tråden när jag läser. Så sett fungerade faktiskt dikterna bättre i filmen, där deras innehåll underströks av bilderna.

Och bilderna, ja de är ett eget kapitel. Det är definitivt de som får mig att kapitulera inför filmen. Den engelska landsbygden där de spelat in är så löjligt vacker att du tycks kunna montera upp kameran varsomhelst och ändå få en häpnadsväckande utsikt. Campion vet att utnyttja det till max, så är du likt jag en sucker för England är Bright Star ett absolut måste. Lite av det syns i trailern:



Bilder och dikter till trots är det ändå Keats själv som stannar kvar i minnet efter att filmen tagit slut. Eller rättare sagt, hans alldeles för korta liv. Hur många författare och konstnärer är det inte som har dött ensamma, utblottade och övertygade om att deras liv & verk var ett ingenting - bara för att några hundra år senare hyllas världen över? Tragiskt är bara förnamnet. Den unge Keats delar t ex ut personligt signerade förstautgåvor av sina böcker till familjen Brawne i filmen, för att i nästa scen vara tvungen att be om allmosor från sina vänner för att överleva; det är milt sagt ironiskt när man tänker på hur mycket de där böckerna blev värda sedan. Det är också omöjligt att inte tänka på hur unga de var. Keats dog när han var 25. Hur mycket av värde hade man själv hunnit åstadkomma i den åldern? Tänk om det hade varit all tid man fick? Och framför allt - tänk vad han hade kunnat skriva om han hade fått fler år. Tanken svindlar.

Namnteckningen! Werner hade en mer liten och ordentlig handstil än jag trott.

Nu överväger jag att gå med i mitt första litterära sällskap. Jag såg nämligen att man som medlemspremie i Werner Aspenström-sällskapet bland annat fick en cd med inspelningar från SR med Werner. Dessutom delar sällskapet varje år ut Werner Aspenström-priset; en stickad röd tröja i samma modell som Werner själv hade, den så kallade röda molntröjan. Sympatiskt, tycker jag som är anti alla fula guldbaggestatyetter och annat pris-skräp. I år gick priset till poeten Lina Ekdahl.

Det finns de som undrar varför man tvunget måste äga sina böcker, varför det inte går lika bra att låna dem på biblioteket. Enkelt - det är för att man ska kunna umgås med dem närhelst man vill. Jag gör det ganska ofta, just umgås. Tittar på dem, drar ut en och annan ur hyllan, bläddrar lite, läser något stycke här och där. Det är viktigt att ha dem nära när andan faller på. De gör mig glad. Lite som att alltid ha sina vänner inom räckhåll.

En av de jag oftast tar ut ur hyllan under mina hang out with books-sessioner är Werner Aspenströms Snölegend. Jag är ingen stor lyrikläsare men Werner och jag har en pågående kärleksaffär sedan flera år tillbaka. Bäst gillar jag hans tidigaste diktsamlingar. De delar alla samma underbara olycksbådande stämning. Ofta börjar dikterna i dem lugnt och stillsamt vackert, gärna med en naturlyrisk scen som ter sig väldigt ljus och glad. Men sedan dyker det upp något oväntat och obehagligt som gör att allt ser annorlunda ut. Lite som att hitta en halv mask i det där yummi äpplet man just ätit största delen av.

Igår läste jag om diktsamlingen Hundarna och förvånades över att den var ännu mörkare än jag mindes den. Särskilt fastnade jag för dikten Bergslag i fem delar. Många som skriver om Aspenström reducerar honom till en jordnära naturlyriker, men det tycker jag är att både förminska och förenkla honom. För mig är han snarare en mystiker som ser bortom det uppenbara och alltid förmår binda samman det världsliga med det universella på ett ofta gåtfullt sätt.

Jag tror att dikten Bergslag oftast brukar tolkas som ett barndomsminne. Jag läser den snarare som ett slags ond saga, där man hela tiden känner att något namnlöst, okänt hotar. Barndomen är en mörk brunn och när diktjaget böjer sig över källan ser grodan som väntar på botten hur hans ansikte åldras. I diktens andra del är det varm och vacker juli men det hela avslutas med att månen stiger över skogen "blodig, som en nyss framdragen kalv." Efter en vinterbild i del tre följer något som nästan ger mig John Ajvide Lindqvist-vibbar:


Mjölnardottern var ensam i kvarnen.
Hunden lystrade, barnet kved i vaggan.
Någon närmade sig ute på stigen.
Det knackade inte, det talade inte.
Det var inte ugglan, inte vargen,
inte drängen som multnade i kärret.
Det var ett ondskefullt skimmer,
det var mörkrets vågor.
Ett väsen utan ansikte lockade där ute.
Och flickan gjorde sig redo.


Är det inte underbart skräckigt så säg? Varför får man aldrig läsa de här dikterna när man läser Werner i antologier? Nej, då är det Ikaros och gossen Gråsten som väljs ut. Om de slår på stort har de även med Den ni väntar passerar inte förstäderna som höjden av finess. Booooring. Werner förtjänar bättre.


Så jag fortsätter umgås med honom. Läser inledningsraderna i Snöbrev för tusende gången och ryser av välbehag. Igen.


Ett brev sänder jag dig nu
syster på den blå verandan
ett brev skrivet i snö
med svar på dina många frågor.
En häst och en ryttare av snö
skall bära det till din dörr.


Du och jag Werner. Nu och väldigt länge till.

Vardagslyx är att kunna välja vilken bok som helst från bokhandeln att läsa på lunchen. Försiktigt naturligtvis, så man inte bräcker ryggen på den eller spiller ketchup. Idag kände jag mig väldigt svår och intellektuell när jag tog med mig Bruno K Öijers Svart som silver för att avnjuta tillsammans med spenatlasagne.
Mitt tidigare förhållande till Bruno har varit lite svajigt; en del han har gjort har jag gillat jättemycket, annat har bara kännts hopplöst pretto.
Men Svart som silver var en glad överraskning. Det känns som den delvis bjuder på en ny Bruno - äldre, mer avslappnad och kanske till och med lyckligare. Mer tillfreds, även om omvärlden fortfarande får en och annan käftsmäll. Särskilt tycker jag om hans bildspråk, där döda ting får både liv, känslor och handlingsförmåga. "Skymningen ställer fram en stol åt mig" skriver han till exempel. Någon som minns sina litt-vet-lektioner bättre än jag och kan svara på vad det kallas när man gör så?
Nåväl, vi behöver inte kunna termerna för att njuta av Bruno. Faktum är att vi inte ens behöver läsa boken; vi behöver bara knäppa på tv:n 21.30 ikväll när han är på Babel. Perfekt.

Bruno K Öijer är mig veterligen den ende poeten med ett eget turnéschema. Eller? Kanske finns det fler, typ Bob Hansson eller möjligen någon bland spoken word-folket. Men Bruno är definitivt den ende med rockstjärnestatus. Det måste han ha lite cred för även om jag inte är något jättefan av hans böcker. För er som är det ser höstens turnéplan ut som följer, allt enligt Wahlström & Widstrand:

Bonniers har startat en ny lyriksajt här. Ambitiöst. Torde ge mycket god karma i litteraturhimlen.

Jag är ledig och läser poesi för katten. Han somnar men jag har ganska roligt.
Boken vi valt heter passande nog Poetry for Cats och är beställd ända från England. Allt för kissen.

Undertiteln är The Definitive Anthology of Distinguished Feline Verse och det är precis vad det handlar om. Med Henry Beards hjälp har en hel hoper berömda författares katter parafraserat sina ägares verk, korrekt återgivna med versmått och andemening intakta. Men innehållet har fått en mer kattig prägel. Här finns allt från Beocat och Kubla Kat till den fyrfota Poes The End of the Raven och Meow of Myself (ur Leaves of Catnip) av Whitmans behårade vän. Det är sjukt roligt, men också faktiskt en ganska imponerande prestation. Det kan inte ha varit alldeles enkelt att skriva om dikterna så att de passar i en kattocentrisk världsbild. Bland favoriterna finns Hamlets katt "To go outside, and there perhance to stay/Or to remain within: that is the question" och Ginsbergs Meowl "I saw the best kittens of my litter abandoned by humans,/feral delirious rabid/propelling themselves through the calico weeds in overgrown railyards, searching for a catnip hit".


Kort sagt, oumbärlig läsning för den kattägande litteraturvetaren. Bara illustrationerna gör boken värd att köpa. Beard har också skrivit några ytterligare böcker om/för katter: French for Cats och Advanced French for Exceptional Cats och French Poetry for Cats. Självklarheter för den engagerade, frankofile kattägaren.

Jag ger ytterst sällan lyriktips. Det beror främst på att jag är av den bestämda åsikten att det knappast har skrivits någon läsvärd lyrik efter 1960, och det som skrevs innan är folk alltför sällan intresserade av att höra talas om. Men jag gillar första halvan av 1900-talet. Mycket undergångsstämningar, lite mystik men fortfarande läsvänligt. Väsensskilt från det mesta som ges ut idag, där det snarast verkar som om poeten i fråga lagt sönderklippta ord i en påse och skakat ut huller om buller på pappret. "Läsaren som medskapare av texten" my ass. Jag föredrar att författarna skapar meningen i texten. Är inte det deras jobb?